Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINERVAS SKYDDSMNG. 483
•ej gått till ända, förrän ny order om uppbrott kom. Kungen
brydde sig ej om sina smärtor utan lät sig bäras i en öppen
bår framför trupperna. — Men äfven på detta tröttnade han
■och befallde fram sin häst samt steg i sadeln och red med sitt
afbrutna ben hela tre mil.
Ingen visste, hvart det skulle bära af. Inåt Polen gick
marschen; men hvart, det var en hemlighet.
En kurir upphann oss och rapporterade, att ryssarne in-
tagit Nöteborg och bränt vida sträckor på svenskt område.
— Godt, sade konungen. Nöteborg taga vi snart åter.
När jag straffat kusin August, skall jag leka med tsaren.
— Vore det ej skäl att genast börja den leken, inföll
Stenbock underdånigt.
— Nej, svarade konungen. Tio år skola vi kanske ännu
slåss med polackarne och tjugo år med ryssarne.
— De, som få vara med hela tiden bli då öfvade, sade
Piper leende.
— Nå, än sedan då, utropade konungen skrattande. En
fältherre kan aldrig ha folk, som är för mycket öfvadt. —
Midt i vintern, det var i januari månad, hade vi kom-
mit fram till Lublin, där vi intogo vinterkvarter, då konungen
själf förläde sitt högkvarter till slottet Jablovice en half mil
från staden.
Men vi fingo ej länge ligga stilla; ty alldenstund det för-
kunnades kung Carl, att August den starke inlagt en massa
sachsisk garnison i den starka fästningen Thorn, fingo vi be-
fallning att tåga dit. — Under vägen träffades engelska am-
bassadören, som midt i vintern vågat sig så långt för att un-
derhandla. Men ehuru kung Carl icke tyckte illa om denne
man, blef det dock inga underhandlingar af och slutligen leds-
nade konungen på honom.
Bättre tyckte han om en annan gäst: den trettonårige prins
Max af Wurtemberg, hvilken, uppfylld af beundran för kung
Carls hjältebragder, hastat från sitt land för att få tjäna under
hans — Minervas skyddslings — baner. Den »lille prinsen»,
som prins Max blef kallad af befäl och manskap, var en pojke
med ruter i, må tro. Han blef nu konungens skugga och de
utförde tillsammans flera vådliga och halsbrytande äfventyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
