Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 2. Protester mot slafvarnas behandling; Somersetaffären 1772; Zongaffären 1783; Thomas Clarkson; Wilberforce; Pitt och Wilberforce; Sierra Leone-sällskapet 1791; C. B. Wadström; Norrköpingsförbundet 1779; Svedenborgs inflytande; Freetown; engelska slaftrafikens afskaffande 1807; öfverträdande af lagen mot slafhandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan året efter Wilberforce’s första tal inlämnades till parlamentet ej mindre
än 103 petitioner om slafhandelns afskaffande. En af svensken C. B. Wadström
offentliggjord, senare i hans »Essay on colonization» införd ritning öfver ett
slafskepp (se afbildningen å sid. 21) hade stor verkan. En komité af medlemmar af
Privy Council tillsattes, och det första steg, som togs till slafhandelns mildrande,
var ett påbud, hvilket inskränkte det antal negrer, hvarje slafskepp fick föra, genom
att fastställa en bestämd proportion mellan lasten och tontalet.
Men detta var ej nog. Den berömde statsmannen Fox förklarade, att
slafhandeln ej borde ordnas, utan afskaffas. Hvarje uppskof vore ett brott!
Rörelsen grep allt mera omkring sig; föreningar för slafhandelns upphäfvande
bildades rundt omkring i landet och ställde sig i förbindelse med centralföreningen
i London; massor af människor af alla stånd upphörde att använda socker, såsom
varande en produkt af slafarbetet, och under år 1792 inlämnades till parlamentet
519 petitioner om slafhandelns afskaffande.
I april samma år uppträdde åter Wilberforce i parlamentet. Understödd af
Pitt och Fox, framlade han sin motion om slafhandelns omedelbara afskaffande.
»Jag är gammal nog», har en samtida berättat[1], »för att minnas det storslagna
ögonblick, när Fox’ modiga, oförfärade anförande, Pitts majestätiska vältalighet
och Wilberforce’s silfverklara stämma — förande barmhärtighetens, sanningens
och den nationella ärans talan — fåfängt hördes i St. Stephens Kapell, där under
åratal representanter af det fria England godkänt och understödt den skändligt
okristliga handeln med afrikanska mäns kött och blod. Men fåfängt var det dock
att tala om kristlig kärlek och nationens heder».
Dock icke alldeles fåfängt. Helt förspilldt var ej det väldiga tal, hvarmed
Pitt kl. 6 på morgonen, då den uppgående solens strålar plötsligt inströmmade
genom fönstren, afslöt debatten, som varat hela natten — ett af de mest lysande
vältalighetsprof, som ljudit inom parlamentshusets väggar och som slöt med en
kraftig uppmaning att ej med en enda timme fördröja slafhandelns afskaffande.
Denna begäran bifölls visserligen icke, men i stället beslöts upphäfvandet af
slafhandeln gradvis, hvilken först år 1796 skulle vara fullkomligt förbjuden.
Tanken att på Afrikas västkust anlägga en koloni, hvilken dels skulle bli en
fristad för frigjorda slafvar, dels en plats, från hvilken man kraftigt skulle kunna
motarbeta slafhandeln, uppkom nu och fick år 1791 fast organisation genom
bildandet af Sierra-Leone-sällskapet.
Planen att kolonisera Afrika var före redan i början af 1700-talet; förslaget
att välja just Sierra-Leonekusten framställdes först af doktor Smeathman, som i
en skrift 1786 utförligt redogjorde för sina tankar i detta syfte.
Men sju år tidigare hade några svenske män i Norrköping bildat ett
»förbund», hvars syfte var att anlägga en svensk koloni på Afrikas västkust till
negrernas civilisation och slafhandelns utrotande. Samfundets verksammaste ledare
var öfverintendenten C. B. Wadström. Han lyckades så lifligt intressera Gustaf
III för tanken, att denne på egen bekostnad utrustade honom för en forskningsfärd
till den föga kända världsdelen.
Det ryska kriget drog emellertid snart konungens tankar åt annat håll, men
efter hemkomsten till Europa fortfor Wadström att med kraft och energi ägna sig
åt Sierra-Leoneplanen, Han vistades mest i London och Paris, uppkallades i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
