Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 7. John Quincy Adams 1825—29; And. Jackson 1829—37; bildandet af whigpartiet; slafveriet inom distriktet Kolumbia; den stora »petitionsstriden» på 1830—40-talet; Athertonmunkaflen 1838
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Calhoun med all sin energi försvarade och motiverade sin bill, blef den dock icke
antagen — den gången.
Redan nu framlade Calhoun alla de principer, som tjugofem år senare
bestämde Söderns uppträdande; att den amerikanska Norden in i det sista icke
föste tillbörlig uppmärksamhet härvid, var ett ödesdigert missgrepp. Calhoun sade
bland annat:
»Vi älska och vörda unionen; vi minnas med varmaste känslor vår
gemensamma härkomst, med stolthet våra gemensamma hjältebedrifter och blicka med
glädje mot den gemensamma storhet och ära, som tyckas vänta oss; men
härkomst, hjältedåd och framtida storhet äro för oss intet i jämförelse med denna
fråga. Det är vår lifsfråga. Den innefattar icke endast vår frihet, utan hvad som
är vida mer: hela vår existens. Det förhållande, som nu råder mellan de två
raserna i de slafågande staterna har bestått sedan tre århundraden. Det har inträdt
uti och varit bestämmande för alla våra institutioner, borgerliga och politiska. —
Vi vilja icke, kunna icke tillåta, att det tillintetgöres; hända hvad som helst,
skulle det än kosta hvarje droppa af vårt blod och hvarje cent af vår egendom,
så måste vi försvara oss; och tvingas vi härtill, skola vi stå rentvådda inför alla
lagar, mänskliga och gudomliga–-vi skola handla under ett ovillkorligt
nödtvång. Det finnes för oss endast ett alternativ: att triumfera eller gå under
som ett folk ... Jag begär hvarken sympati eller medlidande för de slafagande
staterna; vi kunna beskydda oss själfva. Det är icke vi, utan unionen, som är i
fara.. .»*
Det var inbördeskrigets åska, som mullrade bakom dessa ord.
Calhoun var dock fast besluten att vid första tillfälle förnya sin bill och till
slut genomdrifva den.
Bättre framgång hade sydstatsmannen Pinckney i representanternas hus;
såsom ordförande för en komité, hvars syfte var att förbereda frågan, framlade
han den 18 maj en resolution, som förklarade, att kongressen ej hade makt öfver
slafveriet i de enskilda staterna och alltså icke kunde upphäfva slafveriet i Kolumbia
samt att »till förekommande af agitation och bevarande af det allmänna lugnet*
alla petitioner och papper, som på något sätt afsågo slafveriet, skulle olästa
tillbakavisas.
När den första af dessa resolutioner upplästes, reste sig mr Adams och
sade, att om Huset ville gifva honom ordet i fem minuter, skulle han bevisa
resolutionens oriktighet.
Ordet blef honom förvägradt.
Vid den tredje resolutionen vägrade Adams att rösta och öfverlämnade åt
talmannen följande reservation att »till senaste eftervärld» stå inskrifven i Husets
protokoller:
»Jag anser resolutionen vara en direkt förolämpning mot Förenta Staternas
författning och mina valmäns rätt.»
Icke dess mindre blef resolutionen, som tillintetgjorde den äfven bland
half-civiliserade folk erkända petitionsrätten, antagen af Huset med stor majoritet.
Men Adams lät ej binda sig häraf. Denne gamle hvithårige man upptog
ensam striden för de ringas — de rättslösas — enda rätt: att bönfalla. Denne
gamle statsman, som innehaft sitt lands högsta äreplatser, tvekade ej att med stolt
* H. von Holst: John C. Calhoun, pag. 132—133.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
