Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 18. Söderns sista öfvergrepp i slaffrågan; återupptagande af den afrikanska slafhandeln; ny förföljelse mot den fria färgade befolkningen; »Personal-Liberty-laws»; 35:te kongressen; upprörd sinnesstämning bland sydstatsrepresentanterna; presidentvalet 1860; Lincolns val; verkan däraf; abolitionisternas misstroende mot Lincoln; hans val signalen till Söderns secession; Syd-Karolina gör början; »golfstaterna» följa exemplet; Buchanans svaghet och oduglighet; förräderi inom kabinettet; syd-statskommissarier i Washington; ny kongress-strid; Jefferson Davis’ tal; Sewards dito; prässens hållning; tvekan och oro i Norden; Söderns öfvermod; »Crittenden-kompromissen»; sydstatsrepresentanterna lämna kongressen; fredskongress; »Amerikas konfedererade stater» 1861; Jefferson Davis; Södern sätter sig i besittning af alla å dess områden varande arsenaler m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dade krigsministern Floyd, egentligen slafägare i Virginien, att förstärka Söderns
arsenaler med Nordens vapenförråd. Han sände ej mindre än 770,000 gevär och 200,000
revolvrar jämte ammunition till tyghusen i Södern och beordrade vid denna den mest
kritiska tidpunkt i nationens unga historia hela den reguliera armén, som endast
bestod af 18,000 man, till det aflägsna Texas. I öfverensstämmelse härmed handlade
äfven marinministern Toucey, i det han spridde flottan öfver hela världshafvet,
hvari-genom elt hastigt användande af den omintetgjordes. Finansministern Lewis Cobb
väntade att bli vald till den »södra unionens» president, och Thompson,
inrikesministern, begaf sig redan i december 1860 som kommissarie från Mississippi till
Nord-Karolina i akt och mening att uppmana denna stat att utgå ur unionen, och
han afgick ej ens ur kabinettet, enär han påstod, att presidenten själf godkänt
hans mission*.
Presidenten slets emellertid mellan sina slaf- och sydstatssympatier samt sina
lojala rådgifvares inflytande. Hans »budskap» vid den 36:te kongressens öppnande
i december 1860 bär tydlig prägel häraf och väckte lika mycket harm i Norden
som förakt i Södern.
Sålunda förklarade han det nuvarande tillståndet såsom en naturlig följd af
Nordens långvariga och öfverdrifna inblandning i Söderns »institution»; secessionen
vore visserligen stridande mot författningen och sålunda att betrakta såsom
uppror, men han själf stode fullkomligt maktlös gent emot densamma, ej heller ägde
han befogenhet att afgöra, hvilken hållning den federerade regeringen borde intaga
i förhållande till Syd-Karolina.
Sedermera sökte han ursäkta sig därmed att han vore öfvertygad om »att
unionen aldrig kunde befastas genom dess medborgares i ett inbördeskrig utgjutna
blod». Men hans budskap sade nationen rent ut, att dess förste man var af den
åsikten, att allt motstånd mot nationens upplösning vore både olagligt och gagnlöst.
Den harm, som detta väckte mot presidenten, var också blandad med löje. Så
gjorde t. ex. senator Hale följande träffande sammandrag af innehållet i budskapet:
1) »att Syd-Karolina hade rättvis orsak till skilsmässa; 2) att det alls icke hade
rätt till skilsmässa; 3) att nordstaterna icke hade rätt att hindra skilsmässa samt
att regeringens makt bestod i »makten att alls intet göra». Andra åter sade, alt
Buchanan vore villig att uppgifva en del af konstitutionen och i nödfall hela för
att kunna bevara återstoden.
Men situationen var för mörk och hotande för skämt. Och den blef ej bättre
genom presidentens krypande artighet mot de tre kommissarierna från Syd-Karolina,
samtidigt med alt han under beklagande vägrade uppfylla deras begäran att
öfver-låta fort Sumter åt secessionisterna. De gjorde då i en skrifvelse presidenten
ansvarig för, hvad som skulle komma att ske, enär de ansågo fredens bevarande
omöjlig, i fall sljärnbanéret icke ofördröjligen försvunne ur Charlestons hamn.
Skrifvelsens sista ord voro: »vi återvända till Charleston i morgon afton».
Presidenten vägrade att emottaga dokumentet och skref utanpå detsamma: »Detta inför
presidenten framlagda papper är af sådan beskaffenhet, att han vägrar
emottaga det».
Han framlade därefter ett nytt budskap inför senaten, hvari han redogjorde
för sitt svar till kommissarierna. Han besvor kongressen att uppskjuta allt
af-görande, enär »tiden vore den stora bevarande makten». För egen del hade han
• John Morse: Abraham Lincoln, vol. I, pag. 188.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
