- Project Runeberg -  Äventyr i Central-Afrika : skildringar från Kongomissionens första tid / Första delen /
134

(1923) [MARC] Author: Karl Johan Pettersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hövdingen uppvaktar nykomlingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

134

när han försvunnit bland husen i byn, vände jag
tillbaka för att av kamraterna få beskedet, att jag borde
fira frimåndag.

Snart bereddes mig en stor överraskning. Då vi sutto
vid frukostbordet och skulle hålla morgonbön, kom
bud in, att hövdingen var utanför och ville göra mig
sin uppvaktning. Han hade även medfört en present
åt mig. Enligt landets sed borde han nu av mig också
erhålla en gåva till tecken på vänskap och förtroende.
Med vad skulle jag giva honom? Jag hade ju
ingenting. Allt som fanns här var ju missionens egendom.

Harvey kom mig nu till undsättning. Han hade
hört, att hövdingen hade med sig tre ankor, och dem
borde jag under tacksamhets- och glädjebetygelsc
mottaga. Sedan skulle jag ur magasinet hämta en
rödrosig filt och giva den åt hövdingen, så skulle han
bliva alldeles förtjust. Ankorna kunde jag sedan
överlämna till hushållet. Detta förslag lugnade mig
fullkomligt. Harvey lovade att taga hand om affären och
bliva min tolk. På Harveys förslag togo vi sedan var
sin stol och gingo ut till hövdingen, som placerat sig
på en mattbit på marken med benen i kors. Ankorna
lågo hopbundna framför honom och hans
uppvaktning: fyra nakna och smutsiga män, som sutto
bredvid honom och sågo mäkta högtidliga ut. De voro alla
så gott som jämnåriga med hövdingen och hade litet
skäggfjun, som de voro mycket stolta över. Det var
nämligen sällsynt att bland männen finna någon, som
hade skägg förrän vid framskriden ålder, och skägget
ansågs då vittna om mycken visdom. Vi hälsade på
dem alla på vårt manér genom att taga dem i hand,
innan vi satte oss. Sedan hövdingen enligt övlig sed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:28:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/centafr/1/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free