- Project Runeberg -  Äventyr i Central-Afrika : skildringar från Kongomissionens första tid / Första delen /
249

(1923) [MARC] Author: Karl Johan Pettersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Klippan ger vatten»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

249

omdöme rätt bra välde över språket och hade
dessutom lätt för att få dem att se allting från den glada
sidan. Efter en stunds samspråk gingo vi till våra
egna sysslor, som vi höllo på med på förmiddagen.
Emellanåt gick jag dock till mina väghuggare och
tittade på dem, pratade med dem och förebrådde dem,
att det gick så sakta för dem. De som voro kvicka i
munnen kunde då säga: »O, fader hövding, titta här,
gräset är ju så högt som tre av oss ställda på varandra
och grovt som våra ben, och vi äro som myror i gräset.
Det är som att fälla träd i skogen. Det kan inte gå
fortare.» — »Ja, men skynda på, ty jag vill se, hur
det ser ut vid kullen därborta, innan jag går och
lägger mig, annars kan jag ej sova.» De hackade och
höggo, så att svetten lackade, men när kvällen kom,
var det i alla fall ett stycke kvar till kullen. När de
sågo, att jag ej var belåten, utropade de så gott som
med en mun: »O, fader hövding, vi dö av trötthet och
hunger, vi måste gå hem och få mat, annars dö vi
alldeles.» Jag sade, att jag gärna var med om att de
skulle gå hem och få sig mat. De kunde även vila en
stund. Men sedan skulle de komma igen och göra
arbetet färdigt, om de ville ha sin belöning och önskade
vara vänner med mig. På kvällen komme fullmånen
att lysa, så att det skulle bli som på ljusa dagen. Det
bar nu i väg med dem till byn. Richards uttalade sin
farhåga för, att de ej skulle komma igen förr än dagen
därpå, emedan de voro mycket spökrädda och sällan
voro ute om nätterna annat än i nödfall. Jag blev
litet orolig för att det kunde komma att gå, såsom han
förutsagt, ty »de gamle äro äldst». I sådant fall kunde
jag ha skadat vår mission genom att sätta dem på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:28:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/centafr/1/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free