- Project Runeberg -  Sverige på kongressen i Wien 1814-1815. Historisk avhandling /
36

(1883) [MARC] Author: Ernst Carlson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kunde fördraga på tronen Napoleon eller någon medlem af hans
familj. Europa såg sig mot sin vilja tvunget att ånyo taga till
vapen mot Frankrike, men detta vore ett oundvikligt ondt, så
länge det franska folket ej aflägsnade den anledning, som tvang
Europa dertill. Så snart denna anledning upphörde att störa
magternas lugn, så skulle det vara långt från dem att vilja
inblanda sig i Frankrikes inre angelägenheter. Genom sådana
uttalanden hoppades man vinna på sin sida den allmänna meningen
i Frankrike, der väl hären, men ingalunda den större delen af
folket kunde sägas vara för Napoleon. Om bourbonerna
nämndes med afsigt ej ett ord. Mau ville antyda, att vore väl
Napoleon aflägsnad, skulle Europa ej blanda sig i nationens val af
styrelse. Afven Talleyrand gillade detta steg, och Ludvig XVIIt
underrättades i all hemlighet om, att det var i hans eget
intresse, som de allierade i deklarationen förbiginge hans namn.
Napoleon skulle eljes kunna framställa honom såsom af utlandet
Frankrike påtvingad !).

Det var i synnerhet kejsar Alexander, som ifrade för denna
nya deklaration. Han sammanhöll denna gång, liksom den
föregående, magterna i kampen mot Napoleon och önskade göra det
förestående kriget mera populärt både inom och utom Frankrike
genom att skarpt betona, det striden gälde icke så mycket att
återställa bourbonerna, för hvilka hvarken han sjelf eller
Frankrike eller det öfriga Europa hyste några starka sympatier2),,
utan fastmer att störta våldsverkaren, ett mål, som måste
intressera alla. Förslaget till den nya deklarationen var
tillkommet under kejsarens ledning och rättadt med hans egen hand.
Han önskade det undertecknadt af samtliga magter och lät
der-före genom en af de första sekreterarne i det ryska kansliet*
grefve Vorontsov, meddela detsamma äfven åt Sveriges sändebud.

Löwenhielm, som ogerna afslog en begäran från kejsar
Alexanders sida — denne var ju Sveriges fastaste stöd på
kongressen — förklarade, att han, efter iakttagande af några små
redaktionsförändringar, ej skulle tveka att tillmöteskomma
kejsarens önskan och förena sin underskrift med de öfriga
minist-rarnes, om detta steg vunne allmänt bifall af de europeiska

]) Löwenhielms apostill den 22 April 1815.

2) Kejsar Alexander fäste denna tid sina blickar på hertigeu af Orleans
Ludvig Filip, såsom den lämpligaste att efter Napoleons fördrifvande intaga tro
nen i Frankrike Jfr kejsarens samtal med lord Clancarty, berättadt af
Talley-rand till Ludvig XV111 den 23 April.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 20:48:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cewien/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free