Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:1 Tiden t.o.m. 1660 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från sin stol och ropade, att den mannen skulle tiga.
Då stod Ragnvald jarl upp och tog till orda för fred.
Men även mot honom for konungen ut i vreda ord,
därför att han hade understått sig att sluta fred med »den
tjocke mannen», och kallade detta förräderi. Då reste
sig lagman Torgnys vördnadsbjudande kämpagestalt.
Alla bönder, som suttit, stodo upp, och från alla håll
trängde de på, ty de ville höra, vad deras
lagman skulle säga. Härav uppstod mycket buller och
vapenbrak •—- men så blev det tyst. Blott Torgnys
mäktiga stämma ljöd ut över slätten: »Annorlunda är
sveakonungars sinnelag nu än i forna tider. Då lät de
tala vid sig och tog råd av sina män. Men den konung,
som vi nu har, vill ej höra annat än det, som behagar
honom. Han envisas att vilja härska över Norge, som
ingen sveakonung förr har eftersträvat. Men nu vill
vi bönder, att du, konung Olov, gör fred med Norges
konung. Annars går vi emot dig och dräper dig. Så har
våra förfäder gjort med konungar, som varit fulla av
övermod. Säg nu strax, vilket du välj er 1» Med
vapenbrak och gny gav menigheten sitt bifall till känna. Nu
blev konungens ton en helt annan. Han lovade göra
som bönderna ville. Då tystnade genast folkets larm.
Så berättar den berömde isländske historieskrivaren
Snorre Sturlasson i början av 1200-talet. Hans skildringar
äro så åskådliga, att vi tycka oss se människorna och höra
dem tala.1 En del av Snorres berättelser äro dock ren
fantasi, men scenen på Uppsalatinget är nog i sina
huvuddrag sann. Vi minnas ju, att på Ansgars tid vågade
sveakonungen icke tillåta missionären att förkunna
kristendomen, innan konungen frågat folket. Och nära ett
århundrade efter Olof Skötkonungs tid berättar en trovärdig
historieskrivare, »att vad svenska folket enhälligt beslutat,
det måste konungen stadfästa».
1 Det är han, som berättat för oss även det mesta om t. ex. slaget
vid Svolder: Lf st. 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
