Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:2 Tiden från 1660 till våra dagar jämte den världshistoriska bakgrunden till Sveriges historia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lewenhaupts olycka. Från Livland kom Adam
Lewtn-haupt med trupper och stora förråd för att förena sig med
huvudhären. Men genom Karls tåg till Ukrajna blev
Lewenhaupt lämnad att ensam reda sig mot ryssarna. Han
anfölls av överlägsna trupper. Visserligen slog han dem
gång på gång tillbaka. Men för att kunna hinna undan
fienden måste han till slut förstöra sina värdefulla förråd.
Efter svåra umbäranden kom han fram till Karl XII:s här
men med endast hälften av sin urspungliga styrka, några
tusen utblottade krigare. Och förlusten av förråden var
oersättlig. Men olyckan kom icke ensam.
Mazepas upprorsförsök. När svenska hären hann
till Ukrajna, hade Mazepas uppror misslyckats, och
kosackhövdingen kom som flykting till Karl XII med
blott ett par tusen man. Emellertid togo svenskarna nu
vinterkvarter i Ukrajna.
Den fruktansvärda vintern 1708—1709 blev den tredje
olyckan för de våra. över nästan hela Europa var
kölden så sträng, att man aldrig hade hört berättas om
något dylikt. Aldrig hade karolinerna haft »en så
be-drövelig julhelg».
En överste skriver i sin dagbok: »Kölden var julafton och
dagen förut så bister, att hela vägen låg full med ihjälfrusna
karlar och hästar. Var och en hade att laga om sig, ty få
voro de, som inte kylt näsan, fotterna eller händerna av sig.»
En av fältprästerna berättar i sin dagbok: »Här var en
ynklig syn på de förfrusna. Fältskärerna arbetade alla
dagar med att skära av armar och ben. Nu måste mången
vacker (rask) ung karl bliva krympling. Alla husen lågo
fulla med sådana eländiga stackare.»
En fänrik skildrar i sin dagbok, hur han såg ryttare »sitta
på hästarna stendöda med betseltygen i handen, vilka de
höllo så fast, att de ej kunde lösas, förrän man skar av
fingrarna*.
Men konungen delade sina bussars lidanden och gjorde
allt vad han förmådde för att hjälpa dem.
Men ej nog med köldens härjningar: oupphörligt
oroades de svenska trupperna även av ryssarna. Vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
