Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Spurgeon i sitt hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I SITT HEM.
257
kort lyftes ankaret och Iberia gick. Emellertid hade en
vän gått till sjötelegrafen och gifvit fartyget följande signal:
"För Guds skull stanna! Sonen till de yppersta
föräldrar i hela verlden vill komma hem till dem och kan icke
vänta fjorton dagar till."
Sonen hade hyrt en ångbåt och satte efter Iberia, som
bela tiden blef allt mindre och mindre. Kaptenen på
ång-barkassen upplyste, att Iberia var en postångare, att hon
kort förut vägrat stanna för att upptaga femton passagerare
och att hon icke skulle stanna för sjelfve guvernören. Men
i ett nu "svänger hon om". Fören intager akterns plats
och hon styr ned mot ångslupen. Thomas Spurgeon var
snart ombord på väg till London. Befälhafvaren hade
varsnat signalen, ehuru det icke var brukligt att iakttaga
signaler, då man lemnade hamn.
Herren hade lagt handen på styrapparaten i kaptenens
hjerta och låtit honom kommendera: "Hårdt babord".
Alldeles lagom långt från London för att vara på
sidan för dagdrifvare och nära nog för att nås af dem som
älskade Spurgeon eller hade något ärende till honom,
mottog Westwood eller Beulaii inom sina portar många af
Guds folk, stundom högt uppsatte personer, stundom elever
från predikantskolan och stundom högst oansenliga
arbetare i Herrens vingård. En af hans evangelister säger:
"Hvilket nöje fann han icke att der samla omkring
sig ett litet sällskap af bröder och efter qvällsmåltiden
föreslå förtäljandet af några ’nådesunder’. Med hvilken
uppmärksamhet han lyssnade till den ene efter den andre!
De tårfyllda ögonen vittnade om, hur rörd han var i sitt
ömma, tillitsfulla hjerta. Och hvilka ’nådesunder’ kunde
icke han berätta! Skola vi någonsin glömma dem? De
komma och tränga sig på minnet."
Vid ett annat tillfälle tog han sitt främmande till
dammen och visade dem svanarne, hvilka följde efter
ho-17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
