Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zagas (hertiginnan af Mantua) hof, ett sällskapsfruntimmer,
guvernant åt marskalkinnans dotter, och en gammal, mycket
döf abbé från grannskapet utgjorde sällskapet. En plats till
venster om äldste sonen var ännu ledig.
Innan marskalkinnan satte sig, gjorde hon korstecknet
och läste bordsbönen med hög röst; alla öfriga gjorde äfven
korstecknet dels öfver hela kroppen, dels blott öfver bröstet.
Detta bruk hade i många franska hus bibehållit sig ända till
1789 års revolution. Några iakttaga det ännu, likväl mera
i landsorterna än i Paris, men icke utan en viss förlägenhet,
och en liten anmärkning om den gamla goda tiden,
beledsagad med ett ursäktande småleende, ifall någon främmande
är illstädes: man blyges tyvärr äfven för det, som är rätt.
Marskalkinnan var ett högväxt, vördnadsbjudande
fruntimmer, med stora, blå, ovanligt vackra ögon. Hon tycktes
icke vara mera än 45 år; men nedslagen af sorg, gick hon
långsamt och talade med sådan svårighet, att hon tillslöt
ögonen och lutade ned hufvudet, då hon varit nödsakad att
höja rösten. Handen, som dervid trycktes mot bröstet,
utvisade att hon der kände en häftig smärta. Hon såg derföre
rätt gerna att hennes granne till venster oombedd förde
ordet i laget och fortfor dermed under hela måltiden med
orubblig köld. Det var den gamle marskalken de Bassompierre,
som oaktadt sina grå hår bibehållit en förundransvärd
liflighet; hans förnäma och artiga sätt hade samma föråldrade
lynne, som hans klädedrägt; ty han brakade en stor halskrage,
liksom Henrik den IV, och sådana uppskurna rockärmar, som
voro brukliga under den föregående konungens regering,
hvilket var en oförlåtlig löjlighet i hofsprättarnes Ögon. Detta
förefaller oss nu ej besynnerligare än en hel hop andra saker,
men det tyckes vara gifvet, att man i alla tidehvarf skall
skratta åt sin fars drägt, och Österlänningarne äro de enda,
hvilka, så vidt jag vet, icke besväras af denna sjukdom.
En af de italienske adelsmännen frågade marskalken,
hvad han tänkte om kardinalens sätt att bemöta den
mantuanske hertigens dotter, hvarpå denne, på sitt vanliga
förtroliga språk, genast svarade:
uGorbleu, min herre, hvarföre frågar ni mig om det?
Tror ni jag begriper det ringaste af det nya styrelsesättet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
