Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tu och fem sadlade hästar infördes på borggården, af hvilka
endast fyra voro beridna af väl beväpnade betjenter i kappor,
medan den femte hästen, som var svart och mycket liflig,
hölls af den gamle Grandchamp; det var hans unge herres häst.
«Ah ha!« utropade Bassompierre, «se der stridshästen,
sadlad och betslad; farväl unge man; jag säger som vår gamle
Marot:
Farväl med hofvet, farväl med staden!
Farväl med fruarna hela raden!
Farväl J flickor för någon tid!
Farväl med nöjen, jag går i strid!
Farväl med balen, farväl med dansen!
Farväl med takten och med cadancen!
Farväl hobojer. tioler, stråkar,
Ty uti kriget jag er ej råkar!
Dessa gamla verser och marskalkens uppsyn väckte
allmänt skratt vid bordet, utom hos tre personer.
«Herre Jesus!« fortfor han, «jag tycker mig vara bara
sjutton år som han; han återkommer helt och hållet
broderad och ni måste låta hans stol stå ledig, min fru.«
Marskalkinnan bleknade härvid plötsligt och steg,
häftigt gråtande, upp från bordet, hvarvid alla uppstego tillika
med henne; men hon hann icke gå många steg, förrän hon
nedsjönk på en annan stol. Hennes söner, dotter och den
unga prinsessan skyndade omkring henne mycket oroliga, och
emellan hennes snyftningar, som hon försökte qväfva, hörde
man henne yttra: — «Förlåt!... mina vänner... det är en
dårskap ... en barnslighet... men jag är nu för tiden så svag
att jag ej kunnat lägga band på mig. Vi voro tretton vid
bordet och det var er skull, min bästa hertiginna. Men det
är bra illa gjordt af mig att visa så mycken svaghet i hans
närvaro. Farväl, min son,« fortfor hon, kyssande hans panna;
«Gud vare hos dig. Visa dig värdig ditt namn och din far.«
Derefter steg hon upp, leende under tårarne, såsom
Homerus säger, sköt honom ifrån sig och sade: «Gå, så att
jag får se er till häst, vackre väpnare !«
Den stillatigande resenären kysste sin mors hand och
bugade sig derpå djupt for henne; han bugade sig äfven för
hertiginnan utan att slå upp ögonen, omfamnade sedan sin
bror, tryckte marskalkens hand och kysste sin syster på
pannan, nästan på en gång, gick ut och satt inom ett ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
