Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en stor länstol, der han med armbogen stödd på bordet
försjönk i djupa betraktelser; men strax derpå framtog han ur
barmen en medaljong, hängande vid ett svart band. «Kom, min
gamle, gode herre,« sade han, «att tala med mig, som du
fordom gjorde så ofta; kom, store konung, att glömma ditt hof
för en verklig väns skratt; kom, store man, att med mig
rådgöra om det ärelystna Österrike; kom, ostadige riddare, att
tala om din redliga kärlek och din ärliga obeständighet; kom,
hjeltemodige krigare, att ännu en gång ropa till mig att jag
skymmer bort dig i striden; ack, hvarföre gjorde jag icke det
i Paris? hvarföre har jag icke upptagit ditt banesår? Verlden
har med ditt blod förlorat de fördelar, som din oafbrutna
regering ...«
Marskalkens tårar fördunklade glaset på den stora
medaljongen, men han utplånade dem med vördnadsfulla kyssar,
då dörren öppnades så hastigt, att han fattade sin värja.
«Hvem der?« ropade han i sin öfverraskning, som blef
ännu större då han igenkände herr de Launay, hvilken med
hatten i handen framträdde till honom och yttrade med något
bryderi: «Herr marskalk, det grämer mig djupt att se mig
nödsakad säga er, att konungen befallt mig häkta er. En
täckvagn väntar er vid slottsporten, jemte trettio ryttare af
hertigen-kardinalens garde.«
Bassompierre hade ej uppstigit och höll ännu
medaljongen i venstra handen samt värjan i den högra, hvilken
han föraktligt aflemnade, sägande: — «Min herre, jag vet att
jag lefvat för länge, och jag tänkte just nu derpå; det är i
denne store Henriks namn, som jag utan motstånd lemnar
min värja åt hans son. Följ mig!«
Dessa ord beledsagades med ett så modigt ögonkast,
att de Launay deraf blef förkrossad och följde honom med
nedslagna ögon, liksom om han i stället blifvit arresterad af den
ädle gubben, som tog ett vaxljus, gick öfver borggården och
fann alla portar öppnade af hästgardisterna, hvilka i konungens
namn skrämt betjeningen och ålagt dem tystnad,
Täckvagnen stod tillreds och han afreste, åtföljd af en skara ryttare.
Marskalken, som satt jemte de Launay, började inslumra af
vagnens gungning, då en stark röst ropade åt kusken: Håll,
och då denne icke hörsammade tillsägelsen, aflossades en pi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
