Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan "äfven i den tyska och den engelska litteraturen. Detta
framgår icke minst af hans bevarade manuskripter, af hvilka
man finner, att han studerat Klopstock och Lessing, Goethe,
Schiller och Voss. Hans intresse för antiken får också färg
af dessa författares uppfattning af den. Adlerbeth är en
förelöpare till nyklassiciteten i Sverige särskildt genom sina
öfversättningar på antikt versmått af Homeros och Vergilius
m. fl. Genom sin öfversättning af Eyvindr Skaldaspiller är
han också en föregångare till göticismen.1
Under det att Leopold intog en snäft af visande hållning
till alla den följande generationens nyheter, uppträdde
Adlerbeth ofta såsom en medlare mellan gustavianer och
fosfo-rister.
I Adlerbeths dramer finnes däremot icke många spår till
någon inverkan af andra riktningar än den pseudoklassiska.
Ingjald Illråda är åter ett pseudoklassiskt anpassande efter
nordiskt ämne med vissa Voltaireska friheter såsom t. ex.
att hjältarne dö på scenen och ett och annat svagt försök till
lokalfärg.2 I Kelonid har han icke iakttagit rummets enhet,
hvilket redan Hammarsköld påpekat. Hans försvar för denna
åtgärd i företalet till stycket är tillräcklig för att karaktärisera
hans förhållande till den nya riktningen och visa, huru rädd
han till lynnet var för alla ytterligheter:
”Jag har icke med all den noggrannhet iakttagit enheten af
rummet, som vissa Auktorer fordrat, och som serdeles på den
äldre franska Teatern varit en grundlag. I sanning tror jag, att
all flyttning af rum, som icke genom den dertill erforderliga
tidlängd för Åskådarens inbillning bryter enheten af tiden och
såmedelst den af själfva handlingen, är förlåtelig, och måhända
någon gång en förtjenst genom det ombyte för Åskådarens öga,
som underhåller och lifvar hans uppmärksamhet. Den förändring
af rum jag tillåtit mig i denna Tragedi inskränkes inom olika
byggnader vid ett och samma torg i Sparta. Så mycken frihet
har Voltaire gifvit sig i Tancrede. Jag skall ej anföra exempel
af Tysklands nyare högstprisade författare; ty de kunde till
äfventyrs bevisa förmycket och mera än jag önskade bevist.”
1 Sedan detta skrefs, hafva vissa af dessa frågor fått en mera utförlig
behandling i Blancks, Den nordiska renässansen. Se Bärskildt för Adlerbeth
sid. 317 och ff.
* Jfr Planek, Op, cit. sid. 36Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
