Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Staden Gental
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u8
" henning berger
En harkling. Därpå trillade det ur honom som
ärter, hastigt, kort:
— Jag har ingenting med det här — hm! — det
här att göra. Vet ingenting. Gammal. Grå. Vill inte
— veta — någonting. Förstår ej — gillar ej — hm.
Jaha. Nu skall ni gå. Var god följ!
Han pekade mot dubbeldörrarna i bakgrunden.
Utan ett ord gick jag.
Där var en stor vestibul i vitt och guld med flera
dörrar. Rakt fram en ganska bred trappa. Vi gingo
ned sida vid sida genom två våningar. Tysta, stela.
I understa våningen stod jag i en halvcirkelrund hall
med gröna pelare. Framför mig öppnade sig en
glasveranda med terrasser utanför.
Det var lustigt — men också i min fars villa var
det ett försök till hall, miniatyrisk mot denna. Och
»pelarna» hade varit målade på själva väggarna. Där
var trappan, det vill säga hos oss var det en enkel
trappa, icke som här två, mötande under en bildstod,
och i den — den därhemma för länge sedan — var
skrubben med dolman, som skrämt mig. Ovillkorligt
vände jag, just som jag skulle gå ut genom
verandan, och såg tillbaka, till vänster. Och se! — där
var ju också en marmorerad skrubbdörr under sista
trappvinkeln.
— Vad ser ni på! utbrast min ledsagare.
Jag förvånades över den gamles utseende. Han var
grågul i ansiktet, och käkarna darrade på
gammal-mansvis, så det vita skägget glappade upp och ned
över kavajens stora slag. ögonen hade förlorat sitt
uttryck av jägarsikte och lyste ej mer som svavel
och fosfor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
