Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Krogen »Sårfebern»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 151
Mitt i en klunga av vedervärdiga figurer stod till
min obeskrivliga förvåning en waldenbourgsk
gräns-gendarm i svart och gul uniform. Han höll en bössa i
handen, och då han vände på huvudet, hade jag så
när skrikit till: han liknade på ett hår min förfärlige
vän Korpmustaschen.
— Vad är detta, Benny, stammade jag, jag vet
snart inte mer, om jag drömmer eller är vaken?
Han såg för första gången misstänksamt på mig.
— Har du aldrig varit med om gränsloppning?
Jag skakade på huvudet.
— Och jag som trodde, du kunde allt! Men det är
väl inte knappar nog för dig i sån smörja, va? Du
vill ha blankt och skrot, tänker på glasmästarna, håhå!
Gränsloppning var smuggling och förtullning i ett
ord, liksom gränsloppa var gendarm, tullbetjänt och
även smugglare. Blankt var allt som var guld, en
tjugukrona likaväl som ett armband eller en brosch,
och »skrot» var allt som icke var penningar, en päls,
en silversked, en ljusstake, men helst smycken. —
Den vänliga tanken på glasmästarna i Gental betydde
helt enkelt inbrott i ett hus för att stjäla, och kom från
sönderslåendet, utskärandet eller intryckningen av
fönsterrutor.
Jag förklarade, att jag icke var gränsbo och aldrig
brytt mig om att arbeta utom mitt eget fack.
Benny log beundrande.
— Du är lycklig som är schanghajare, mumlade
han avundsjukt.
Och därpå förklarade han ingående den egendomliga
proceduren med gränshundar. De voro icke, som jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
