Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Äventyrens vrångsida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
henning berger
— Det är bra! sade hon i en smula myndig ton, nu
förstår jag hur hon kunde segra. Ja, dum är hon
icke, vad än annars hon är...
— Grevinnan?
— Ja, Yanka. Hennes titel är för ny för att jag
skulle bry mig om att använda den.
Jag kände icke de waldenbourgska eller måhända
ungerska adelskalendrarnas stjärngradering, men Ninas
tonvikt hade varit påfallande hånfull och föraktlig.
Hon slog sin lilla fasta, nu alldeles vita hand i
bordet och upprepade:
— Dum är hon icke — den slinkan!
Det kraftiga uttrycket kom mig att spritta till.
— Ja, fortsatte Nina med en sällsam sidblick, det
låter otäckt, men nu skall ni få höra sanningen.
Hon steg upp och kände på dörren till hallen. Den
var låst. Därpå sköt hon till skåpdörren utan att
stänga den och återvände till sin plats.
Jag avvaktade spänt vad hon ville säga. Hettan i
rummet var tryckande och från trädgården hördes
icke ett ljud av stormen. För de tre fönstren, tillslutna
med luckor, antog jag, hängde tjocka gardiner, och
ljusens små lågor räckte icke till att upplysa stort
mer än själva bordet. Men Ninas ansikte avspeglade
i Rembrandtbelysningens skuggor och dagrar livfullt
hennes känslor, då hon förklarade för mig en del av
den vildrosröda villans historia.
— Ett äventyr kan vara vackert, sade hon, och
ha regnbågsskimmer över sig, men nästan alltid är
det blott på ytan, glansen ligger. Äventyret har sin
vrångsida, och den är vanligtvis just genom
kontrasten dess mörkare. Och har man sett den, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
