Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårt jern och vår skog, och thy värr, äfven en stor
del af landets son r och döttrar t II länder i det
tjerran.
I sydvest resa,, sig i förgrunden de bebygda *)
Otterhällebergen. Andå längre bort ligger det berg
på hvilken den gamla skansen Kronan thronar, men
på hvars andra sida den såkallade Slottskogens
ängar och fält ännu i dag omkransas af täcka löt—
och barrskogar. Allt intill sydost begränsas
synkretsen af de häromkring sä vanliga, grå
berg-massorne, hvilka endast här och der, t. ex. söderut
i trakten af egendomen Gibraltar, äro klädda med
skog.
I sydost ha vi mynningen af den milslänga
Mölndalen, hvars bördiga slätt genomskäres af ån
utaf samma namn. En färd dit uppåt och helst
genom det en half mil frän staden belägna
Lag-klarebäck till Gunnebo och Källa, är väl värd att
företaga under en vacker sommardag. Det i sig
sjelft odliga gråberget står ej här ensamt.
Vidsträckta sjöar, lummiga skogar pryda denna trakt
och vid Gunnebo, som en gång egdes af den rika
HALLEN, kan man ännu få skåda tydliga spår af
den fägring, hvarmed den på sin tid mägtige egaren
här otngaf sig.
Frän sydost till öster af horisonten fortlöper
det så kallade Rundängsberget i en nästan snörrät
*) Enligt CKDERBOURG funnos å Otterhällan, år 1650,
1,934 friska ekar, samt a mm år 1687, 365 stycken. Numera
finne8 ingen enda; men i namnet Eklundsgatan är for
efterverlden minnet bevaradt af denna naturliga skog inom
stadens område. A andra sidan påminner väl bergets
namn om en tid, då Uttern, eller som den ock kallas
Ot-tern, här hade sitt tillhåll på de långt ut i sjön
utskjutande berghällarna, ja ännu på 1770-talet hände att tvenne
sådana djur, midt i stora hamnkanalen, uppkommo genom
en vak pä isen och i all maklighet spisade ål, som den
tört med sig. Se GRANBERG, Göteborgs historia, 1,
sid. 198.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
