- Project Runeberg -  Dikter /
247

(1860) Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epigrammer - Döden förr och nu - Laokoon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Döden förr och nu.



Hvilken förfarande bild! Benranglet med lian i handen
        Talar till menskornas barn död och förgängelse nu.
Ögongroparne grina så hemskt, och knotorna skramla:
        Aldrig förmultning och graf funnit en styggare bild.
Hvarför har tiden klädt i fasans former en anjde,
        Som från plågornas verld räddar den arme till slut?
Se, hos de gamle han var en engel med skinande vingar;
        Stödd på sin fackla han stod tyst vid den lidandes bädd.
Och när smärtan till sist i det domnande hjertat sig lade,
        Psyche som fjäriln med fröjd flög ur sin puppa mot skyn.
O, huru ljuflig han är för den, som ej räds för hans anblick!
        Sömnens broder ej kan skrämma den dygdiges själ.
Stilla han öppnar den port, som skiljer menniskolifvet
        Från den verld, der hans namn icke är död, utan lif.

Laokoon.



Snärjd i de ringlande drakarnes band, Laokoon synes
        Kämpa förtviflad, men dock lugn, som det höfves en man.
Bröstet är fritt, och hufvudet än mot himmelen höjes,
        Munnen är sluten, och knappt krusad af smärtan den tycks.
Icke ett ord, ej ett ljud han fram öfver läpparne pressar,
        Sluter dock dödens qval re’n i sin manliga barm.
Lider ej fadren likväl att se, huru sönerna qväfvas?
        Är väl hans hjerta dervid kallt som den mejslade sten?
Nej, han drager en suck, så djup, så förtviflad och dyster,
        Som om hans innersta lif flydde ur kroppen med den.
Hvarför, qvider han ej? — Ty anden, fjettrad i marmorn,
        Eger ej tunga och språk, talar i tecken ännu.
Derför rör dig också den förstummade smärtan dessmera,
        Derför den dödlige tycks hög och sublim som en Gud.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:49:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/crndikter/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free