Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - De hvita gnistorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böjde sig ned öfver Adams knän och fuktade dem
med sina tårar, och åter stego ur de lönliga djupen
af deras hjärtan hågkomsterna och tankarna,
drömmarna och trånaden, steg lustgården, där de älskat
och varit lyckliga, lustgården med de gröna träden
och brunnarna och de guldvingade fåglarna i alla de
blommande kronorna. Med bäfvande, skygga ord
minde de hvarandra därom. »Minnes du, minnes
du...?» hviskade de. De talade om daggiga morgnar,
då ängarna doftat af violer och timjan, om kvällarnas
röda måne, som lyst öfver deras bädd af friskt gräs,
och om eldflugornas lekar i mörkret af cederträdens
svarta skugga. Och åter och åter hviska de
detsamma: » Minnes du, minnes du...?»
Men då de lyfte ögonen och läto blickarna hvila
vid synrandens aflägsna berg, i andlös spaning, om
det ej var tinnarna dock af lustgårdens hägnande
mur, som de skönjde där borta, och om ej de
snöklädda topparna i fjärran voro de lysande
stålkronorna, blänkande i stjärnljuset, på de vaktande
kerubernas hufvud — då grep åter smärtan i deras
bröst, men mer stark, mer förtärande än nyss, och
åter sågo de, hur öfvergifven och ofruktbar öknen
var omkring dem och åter steg hopplöshetens
förtärande leda som besk galla till deras läppar. Och
Adam kastade Eva med hat ifrån sig och ropade
med de knutna händerna lyfta: »Ond, ond var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
