Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
143
med det grannaste löfsågeri. Men verandorna voro
ännu förspikade och de tillbommade sommarvillornas
fönster likaså, ty badsäsongen hade ännu inte börjat
härute, där det ännu kunde frysa om nätterna, och
rengörningen i stadsbornas egna stugor, som hyrdes
ut åt sommargästerna, hade ännu inte hunnit att
vända upp och ned på samhället.
Sven Nilsson spejade allt ifrigare, ju närmare
båten kom, om det skulle vara någon därnere, som
han kände igen, och han föreställde sig lifligt och
välbehagligt det första sammanträffandets bestörtning.
Men han såg ingen. Det var bara ett par tre
tullkarlar, som med sina förgyllda knappar i
helgdagsrockarna af blått kläde stodo på brobänken i
oin-tresseradt samspråk och rökte sina Kommers, unga
karlar samtliga, som han inte kunde påminna sig ha
sett förut — de måste ha kommit till staden, sedan
han gifvit sig af. Båten hade ingenting att lossa och
inga passagerare utom honom själf, den skulle vidare
norrpå — alltså ingenting att göra sig besvär för och
komma på benen i vanlig hvardagsotta. Jo, där
kom ju »Ludde med ögat», den gamle enögde
schåa-ren, med ett par sina likar framstiekande bakom
presenningarna öfver ett par godsstaplar — honom
kände han igen, men honom brydde han sig inte
om att ge sig till känna för. Skulle Ludde för resten
känna igen honom själf? Sven Nilssons skägg hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
