Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 LEGENDER OCII BERÄTTELSER
norna lyste där klarare genom det tunna kvistverket,
stora, stela och frostiga. Det var vinterstjärnorna
ännu, ännu icke blekta af vårmånadernas trånande
tvinsot.
Det hände aldrig, att Adrian Hellner, då han
var ute om natten, ej stannade en stund som nu
och betraktade stjärnhimlen. Han var litet astronom
och road af att orientera sig bland alla dessa
ögrupper af en mystisk arkipelag, som så sagolikt summo
omkring på okända strömmar, dessa aflägsna
lifs-komplex, där hemlighetsfulla dramer spelades,
gripande i sin stumhet med hela en jättelikt iscensatt
pantomims fascinerande kraft — men det var ändå
icke främst därför. Som det finnes de, hvilka kallas
solbarn, därför att allt i deras tillvaro är i släkt med
middagsklarhet, leende hvila och värmande lycka,
så var han, förekom det honom ofta själf, ett
stjärn-barn, hvars djupaste och lönnligaste väsen som aldrig
annars sprang ut under det gnistrande firmamentets
lugna och forskande ögon. Det var ett band mellan
honom och nattljusen däruppe, som knutits, redan
då han ännu var ett litet barn med en förskrämd
och undrande själ.
Hur ofta hade han inte den gången stått på
knä i den stora stolen vid matsalsfönstret, med
ansiktet tätt mot rutan och uppspärrade ögon,
stirrande ut i mörkret med hela hjärtat darrande som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
