Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der grafvens stoft om menskans ringhet talar,
Och Herrans tempel om Hans härlighet. —
Om der, knäböjande vid altarranden,
Min vilda kärlek bundits af Hans lagar
Och, från afgudisk dyrkan af en menska,
Till gudstjenst inom pligtens gårdar helgats,
Då kunde väl min klagan ha sin rätt,
När all min kärlek kastas bort, likt stoftkorn
Från högtidsståten af en furstemantel. —
Nu Johan tror och alla tro med honom,
Att hvad jag gaf och hvad jag offrat upp
För Finlands hertig, gäldats mer än nog
Med äran, att jag var hans älskarinna.
(Hon ser sig oroligt om åt samma sida som förr)
Förunderligt, hur man dock vara kan
Så ensam såsom jag i menskors hvimmel.
Jag hört om Arkimedes’ sorg deröfver,
Att utanför vår verld ej fanns en punkt,
Der han sig kunnat ställa. Om han fått
Min plats, först då den vise sörja bordt. — —
Han ock, den enda menska, i hvars röst
Ett genljud af min smärta dallrade,
Han sviker den af alla öfvergifna,
Ty löftet om hans hitkomst blef ju sviket.
Men fastän ensam, lik den sista svanen
I fjärden, som af höstis görs allt trängre,
Jag måste bort från dessa tummelplatser
För all min lycka, höghet och — förnedring;
Bort, så långt vägen räcker, tills att äfven
Den sista gångstig sina spår förlorar
Bland skogens snår. —
Men först jag ville dock
Se denna qvinna — jag ju borde säga:
Den fé, hvars trollstafs makt, från fjerran spord,
Var ren tillräcklig att här allt förbyta.
Är hennes kärlek högre, än min var?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
