Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»lar och blixtarne skonande gått redan länge, och hvilken står i sitt inre lika
frisk der ännu som då den föddes.
De tider, hvilka vi från barndomen vant oss anse såsom universitetets
gyllene tider, voro ju de, då han redan begynte verka. Hans skönaste
ungdomsminnen äro ju förenade med Auras egna. Det var då, när Porthan och
Tengström forskade, när de väckte högskolan till ett nytt, oanadt
vetenskapligt lif och då Franzén sjöng och förtjusade. Dessa män skänkte honom
redan sii» aktning, och de år, som sedan gått, hafva stegrat den till en
vördnad, den framtiden ej skall jäfva. Huru inånget akademiskt slägte har han
ej sedan dessa tider sett komina och gå, men med dem har icke hans
deltagande för den akademiska ungdomen dragit hädan. Han trifves ju ännu
bland oss och dröjer gerna i vår krets. Han, universitetets Nestor, glädjer
sig åt namnet af den äldste studenten. På honom röjer sig oförminskad det
akademiska lifvets föryngrande, hesperidiska kraft. Hvem skulle ej ur djupet
af sin själ önska, att äfven, när åren snöga sina drifvor i hans lockar, de ej
må lägga sig kylande på hans hjerta. Måtte han fortfara att vilja oss väl
som hittills.
När I hasten till edra hembygder, kunnen I ju icke hemföra någon
mera välkommen helsning än den från honom till edra fäder. Och de
slägten, som efter oss skola göra sin vallfart till Finlands högskola, skola tidigt
lära sig att för honom hysa den ljufvaste känsla, som i ett menniskobröst
kan andas, den att ära och vörda det vördnadsvärda. Det är med dessa
känslor vi dricka en skål för professor Hällströms fortfarande välgång.
Ofta återkommande voro äfven de upphöjda
glädjestunder, då nyss blifna studenter helsades vid bålens rand,
på det välbekanta Kaisaniemi, af kurator välkomna till
af-delningen. Cygnaei ord vid dylika tillfallen voro helt visst
icke hans minst anslående, och deras andemening trängde
djupt in i ynglingarnes hjertan, men vare sig, att dessa ord
föllo i fruktbar jord eller på hälleberg, så glänste de i allt
sitt fargskimmer mot ljuset blott ett flyktigt ögonblick för
att i det nästa som gulnade löf föras bort på glömskans våg.
Ett af dessa helsningstal finnes dock vackert
refere-radt af Laurén; det var stäldt till de österbottniska
ynglingar, som jemte honom den 17 juni 1841 erhöllo studentlyran.
Laurén för oss ut på verandan på Kaisaniemi, der de fylda
glasen omgifva bålen.
,,Då framträdde ur salongen“, berättar han, „en man af undersåtsig
växt och med yfviga polisonger, tog ett af glasen och, medan han föste sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
