Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men genomögnar man nära nog hvilken som helst under senaste
de-cenium utkommen tysk literaturhistorie, blir man slagen af häpenhet öfver
den förunderliga sjelffömekelse, de literära domarena bära till torgs,
visserligen icke i afseende å sig sjelfva, men desto mer såvidt det angår de dömde
— fördömde vore egentligen det rätta ordet. Desse Aristarker tyckas
ver-keligen hafva uppfattat sitt kall såsom en offentlig åklagares: de skulle anse
sig svårt synda mot lagen och profeteme — om evangelium har knappt en
dimmig aning hos dem ännu hunnit uppstå — ifall de ett ögonblick släppte
tag, när de engång lyckats få fatt på någon svag sida hos en till upptuktelse
gripen auktor. An är det en moralisk svaghetssynd, än åter en literär hos
delinqventen, som underkastas vederbörlig näpst; och aldrig har Thorilds
storartade lära derora, att ingenting göres för dess fels, utan för dess merits skull,
blifvit så grundligen ignorerad både i afseende å de vittre skribenteme sjelfve
och å deras skrifter, som just af flertalet bland nutidens tyska »rytare» inom
Germaniens literaturhistoriska örtagård. Efter rastlös gräfning på denna mark,
stegrar den tappre Gervinus sitt courage ända derhän, att han tror sig med godt
samvete kunna gifva vitterhetsidkarene i sitt fädernesland följande förtviflade
råd till upphjelpande af poesins skrala affärer: »man habe den Muth, das
Feld eine Weile brach liegen zu lassen»! Och han hörer ändock till de
gröna träden, som ännu tro och ännu hoppas på kommande skördar. Huru
skall det då se ut med sådana till själ och hjerta förtorkade, i sin poetiske
nästas öga bråkande kritiske bjelkar, som t. ex. Hillebrand!
Att »den tyska tålmodiga och undergifna nationen», såsom hennes
representanter på de forna riksdagarna stundom plägade benämna det
heliga romerska rikets inbyggare, tält äfven denna massaker, verkställd på
hennes andes gebit af förmätne pedanter, kan icke väcka särdeles förundran,
når man besinnar, huru mycket hon både till kropp och själ under senast
förflutna århundraden redan förmått i all underdånighet uthärda. Men det
skulle icke sakna sitt intresse att efterspana, af hvilka orsaker förnämligast
den kritiska ansningen af så ömtåliga och finkänsliga ting, som den sköna
literaturens alster, råkat ut för så hårda och omilda händer, som de, hvilka
ej blott i Tyskland utan äfven här och der annorstädes visat sig lyftade till
högsta hugg åt det hållet. Tiden medgifver likväl ej att vid detta tillfälle
upptaga en sådan fråga till omständligare undersökning. Jag inskränker mig
derför endast till några få antydningar i ämnet.
Jag vågar tro, att Hegel, oaktadt sina obestridliga förtjenster om
estetikens vetenskapliga behandling, har sin dryga anpart i den på nytt
öfver hand tagande oseden, att personer, fullkomligt utblottade på allt djupare
poetiskt sinne samt högfärdige öfver sin prosaiska lärdomsståt, oblygt och
utan minsta aning om det lindrigast sagdt löjliga som ligger i ett sådant
öf-verskridande af den gamla regeln: ne sutor ultra crepidam! sätta sig till
doms öfver den i poesins verld skapande andens, för deras trånga
uppfattning exotiska lifsyttringar. Såväl genom en förnuftig bevisnings styrka, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
