Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sorg en ilning af glädje genombäfva sig vid detta minne!
Slinnet af den stund, då det ädlaste erkännande af Castréns
öfver-vägande förtjenst, hopparades med storsinnadt erkännande af
rättmätigheten uti det linska folkets anspråk, att det genuinaste,
innerligaste uttrycket af dess hela själ, dess språk, skulle
erhålla till sin representant inom den lärda verlden denne
Suomis dertill värdigaste, mest berättigade son. Såsom ett
olive-blad, bebådande frid och välsignelse, framträdde då Castréns
utnämning till den förste professor i finska språket vid
universitetet till dettas djupt bekymrade skaror. Den man, som fått
räkna ett sådant moment i sitt lif, kunde ej anse detta förfeladt
och sig sjelf underkänd af den tid, på hvilken han verkade och
— inverkade helsosamt mer än mången annan.
Också är det ej endast i sin egenskap af vetenskapsman
Castrén är ett föremål för bittraste saknad. Hans lugna, af så
många pröfningar stålsatta sinne, hans klara insigt i hvad vår
frid tillhörde och hans frimodighet att äfven häri uttala sin
öfvertygelse gjorde honom ej blott till en man i ordets högsta
mening, men till en man, hvilken var för universitetet på denna tid
oumbärligare än någonsin. Det välgörande inflytandet af hans
karakter kan tryggt mäta sig med det af hans sällsynta
vetenskapliga förmåga. Men nu, då vi alla i honom förlorat så
omätligt, så oersättligt, ega vi väl rätt att knorra deröfver, att Gud
låtit honom duka under tidigare, än det faller oss in, att han
bordt falla i sin ädla strid ? Är det deröfver, att Gud uppställt
ett föredöme, af hvad en Finsk man, hvilken uppfattar sin
kallelse rätt, kan blifva, som vi böra tillåta oss att gå till doms
med vår Herres rådslag? Skulle vi då hellre sett, att Castrén,
endast bekymrad om sitt lekamliga välbefinnande, sparat ett
betydelselöst lif åt bräckligheten af en sen ålderdom? Nej! Om
Castrén sålunda hade förstått sin pligt mot land och folk, mot
samtid och efterverld, hade vi bordt tröstlöst klaga, i fall det
för oss varit möjligt att fatta omätligheten af vår förlust. Men
förtjena vi att helsas som Castréns icke ovärdige landsmän,
böra vi kläda vår djupa smärta öfver vårt lands tidigt fallne,
höge kämpe, hvars sista livilokammare vi smyckat med segerns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
