Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådan af finsk man anstäld granskning rörande någon poet, hvars
vagga ödets infall ställt på Finlands kuina jord.
På den förunderliga sjelfförnekelse, vi åt detta håll ådagalagt,
kan väl intet sällsammare bevis åberopas än Finlands lindrigast
sagdt neutrala ställning till den i afseende på tiden förste
finske poet, som i något större stil sökte åt sitt hemlands söner
häfda en aktad plats bland stämmorna på den svenska
parnassen. Jag vågar väl ej påstå, att på detta rum, detta åt de
fosterländska sånggudinnorna vigda högaltare, Jakob Freses namn
kunde hinna till öron, aldrig förr af dess klang vidrörda; men
jag befarar dlock högeligen, att i vårt land finnas icke så få
personer med anspråk på bildning för hvilka, jag säger ej
de romerska namnen Ovidius och Propertius, men tysken
Höl-tys och engelsmannen Grays namn icke förete alldeles oförstådda
ljud och som dock skulle tycka, att nomen proprium Jakob
Frese vore ett mörkt talesätt, hvarvid just ingen väckelse kunde
erbjudas åt en finnes tanke och känsla. Ack! denna ljtifva
milda harpoton, som ljöd ur ett älskande menniskobröst på en
tid, då endast hat och förbittring tycktes berättigade att under
dunder och blixt äska ljud, har förklingat längesedan, qväfd af
likgiltighetens döfva, genljudslösa flygsand. Dessa fromma böner,
upprättade, upplyftade af tro, hopp, förtröstan midt i en verld,
sammanstörtande i ruiner, och der död och förgängelse tycktes
föreskrifva endast tystnaden såsom herrskande modersmålet, de
bönerna hafva redan länge, länge icke funnit något öppet hem
i det lands menniskohjertan, af hvilkas gudsfruktan och
fromhet de dock voro det renaste återljudet. Den skald, hvars
högsta lefnadsvishet sammanfattades i den läran att:
Kärlek är allt: v&rt allt är allsintet, när kärlek är ute,
har på mer än hundra år af ingen älskats mer i det fosterland,
som fostrat hans okufveliga tro på kärlekens höghet och styrka!
När. han efter sin bortgång smädades och ringaktades af
främlingar, som, en annan andes barn, föga förstodo att uppskatta den
ande, som ur honom talade, upplyftade sig ingen vänlig, af
lands-mannaskapet manad hand till försvar åt den värnlöse, hvilken hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
