Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej kan anse sig främmande för den finska högskolans syften
och sträfvanden, dels också, huru svårt det kännes att förlika
oss med den tanken: Frans Ludvig Schauman tillhör oss icke
nu mera: och slutligen äfven vissheten, att herr biskopens viljas
kraft, framdeles såsom hittills, skall räcka till vid
ansträngningar utöfver det vanliga måttet för menniskornas mödor.
Vi andra, som för mer än ett tredjedels sekel sedan med Er
stodo inom parnassens rund, vi känna oss småningom förtröttas,
och begynua längta till, hvad man mer eller mindre eufemistiskt
plägar kalla otium sapientis.
Men edert lif har förlorat sin rätt till denna utsigt.
Dess namn och uppgift blir: aldrig afbruten möda. Icke är det
oförtröttad energi i viljan, vi derunder behöfva tillönska Er,
herr biskop, men desto mer, att viljans kraft måtte behörigen
uppbäras af helsans. Främmande för edert lynne är det att
skryta med det goda, Ni vill åstadkomma. Annars kunde ni
väl uttala medvetandet om eder viljas styrka med Döbelns
utrop:
aJag måste opp, om i min graf jag låg!"
Lättare bli väl de stundande mödorna att uppbära, då de
understödjas af erkännande, förtroende och högaktning, som
öfver allt med öppna armar gå Eder till mötes. Med
uppriktigare deltagande skola dock edra bemödanden, herr biskop,
ingenstädes följas än i denna krets, såväl af edra äldsta
vänner som af de yngste. Hvad vi om eder verksamhet allt
framgent få höra, blir endast godt. Gud gifve blott, att vi ännu
länge må hafva något att derom förnimma: att edra återstående
dagar måtte likna denna underbart vackra hösteftermiddag,
hvars klarhet nu sänder till oss sina allra vänligaste blickar.
Jag känner väl, att jag här borde stanna: att mitt
uppdrag utesluter expektorationer af den enskildes känslor. Det
erfordras ej ringa ansträngning att emotstå behofvet af sådana.
Det myckna, jag äfven i detta hänseende hade att säga, måste
jag dock sammanfatta i det enda från Schiller lånade ordet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
