Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sett otaliga andra ting rundtomkring sig både uppstå och
försvinna. medan det sjelft förblef till sitt väsende oförändradt: då
stanna vandrarene med häpnad vid dess fot. och en aning derom
ilar genom deras själ, hvarför folken i sin andes barndom funnits
så böjda att i denna naturens relik se ej endast någonting mer
än vanligt vördnadsbjudande, utan en bild af lifvets liögsta krafter,
värdt att såsom kyllningsgärd emottaga deras offer och böner.
Med en ännu högre, till andakt gränsande förundran blicka vi
likväl upp till en mensklig varelse, som under sin vandring
genom jordlifvet hunnit fram nära till ett helt sekels aftons
skymning; på hvars vagga fallit strålar från dagar, som längesedan
lefvat blott i häfdernas minne; som vet tala såsom om sina
samtida om menniskor, framskymtande för andra endast ur
förbleknande sägners halfdunkel, som sett den ena generationen efter
den andra födas, blomstra upp och förvissna: som sörjt och gladt
sig med så många, om hvilkas sorg och glädje ingen nu mera
känner någonting ntom den, som öfverlefvat dem alla.
Hvilka omvexlingar af glädje och smärta har ej den haft
tid att genomlefva, som fått i samma menniskohjerta emottaga
intryck så mångfaldiga, att de kunnat förslå till att alstra sällhet
eller grämelse hos flera på h varan dra följande led af
mennisko-barn. Vår tanke behöfverfej gå långt för att ur naturen
upp-hemta en mäktigt talande bild af sådana, hvarandra bortträngande
förändringar. Hur klar och sommarvarm lekte ej denna dags
morgonsol i böljorna af dessa nejders vackra sjöar! Och knappt
hade samma sol hunnit till sin middagshöjd, innan det ej mer
var hon, som rådde på fästet utan ljungeldar, hotande allt, hvarpå
deras viggar föllo, och töcken, förmörkande allt, hvaröfver deras
skugga utbreddes. Och omsider stå vi här på denna fridsens
gård, omhvärfda af qvällens klara, milda frid, som ingenting
tyckes veta om de strider, livarmed dess lugn och svalka
blif-vit vunna.
En sådan dag, skiftande emellan ljus och slagskuggor, är
menniskolifvet; och ju närmare dettas gränser sammanfallit med
ett århundrades, desto oberäkneligare skiftningar ha inom dem
funnit rum. Äfven det lättfärdigaste sinne måste hejda sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
