Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då, när han tycktes hafva föresatt sig att uppnå det omöjliga.
De stötestenar på lifvets stråt, som stänga konstnärens viig eller
föranleda honom att stappla och bringa honom på fall, dem
förbytte Borgströms energiska vilja till bröd, ja till guld. Men han
älskade ej detta guld för dess egen skull, utan för den
användning, han deraf kunde göra. Och denna böjelse kom
äfven artisten till godo. Han sade honom: arbeta, jag vill gälda
ditt arbete, utan att ängsligen derom köpslaga; åstadkom ett godt
verk, och du skall i mig finna den, som vet att derpå sätta värde!
Naturer med så liberal riktning mot konsten hafva i detta land
utvecklat sig ännu senfärdigare, än de artistiska anlagen, så
sent än dessa här lyckats komma till mognad. Men för hvarje
till civilisation sträfvande folk äro sådana män lika oumbärliga
som de artister sjelfva, i hvilka bildade nationer älska att
igenkänna uttrycken af sin öfverlägsenhet öfver den tatuerade
vildens råhet.
Hos Henrik Borgström var denna vänliga stämning mot
konstens idkare en lika mycket genom egen bildning förvärfvad
som ärfd egenskap. Lifligen erinras man härom af sjelfva detta
rum, dit vårt nomadiserande konstnärsgilles fest i q väll flyttat
sina tält och der helsobringande källor så mången
sommarmorgon flödat under senast förgångna decennier, liksom Israels barn
fordom läskades af det ur klippans barm framspringande
vattnet i ölenen. Knappt en menniskoålder har ännu gått hän,
sedan Finlands hufvudstad låg på alla sidor hopklämd emellan
klippuppfylda ödemarker. Det var i den tiden vådligt, ja nära
nog omöjligt att sträcka sin kosa till den plats, hvarpå vi nu
stå. Men en idé, utgången från samma hem som Henrik
Borgström, bröt här mark och banade hit väg; och himmelens
fåglar uppstämma hvarje vår sina kärlekshymner på de nu
aflöf-vade grenarne af dessa träd, dem samma idé frambefallt ur
sten-rösen mot ljuset. Och liksom denna grönskande famn vänligen
sträcker sig emot hufvudstaden från söder, omfamnas den snart
af en dylik från sin nordliga gräns. Och äfven planen dertill,
liksom dess utförande, leda oss tillbaka till det hem, der
sorgen öfver Henrik Borgströms allt för tidiga hortgång djupast känts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
