Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägga för bästa möjliga pris sina sympatier för landets nöd i
andra hänseenden genom att undandraga teaterns nödställda
belägenhet sin skärf. Skyldigheten att uppfylla de förbindelser,
man hade ingått med den uppställda teatertruppen äfven under
de trenne månader, då teatern icke kunde påräkna några
inkomster genom densamma, försämrade yttermera ställningen. Äfven
inköpet af en teatergarderob i särdeles utmärkt skick, som man
icke kunde låta gå sig ur händerna, förökade äfven i betydlig
mon de oundgängliga utgifterna.
I följd af allt detta slutades det första spelåret med ett
icke obetydligt deficit. Man lyckades likväl, ehuru med
förökade svårigheter och åtskilliga modifikationer, åstadkomma en
ny garautiförening, hvilken utfäste sig att för teaterns
upprätthållande utbetala en summa, öfverstigande tjugutusen mark.
Äfven den större allmänheten har nu mera på ovedersägligaste
sätt ådagalagt, att teatern för henne icke är endast en tillfällig
rolighetsinrättning för stunden, utan ett verkligt lifsbehof. Också
mängdens känsla begynner bland oss fatta, hvad de bildade
klassernas förstånd redan länge insett: att teatern kan erbjuda
icke blott de angenämaste bland nöjen, utan ock ett bland de
verksammaste, mest omfattande bildningsmedel, som blifvit
mensk-ligheten beskärdt. Den är en vik af en verldsocean, dit ej
endast de närmaste nejdernas strömdrag lockas, utan dit äfven
de största floder, hvilkas källor ligga långt borta i fjerran,
utfalla.
Der man hyser en sådan öfvertygelse om teaterns vigt
för nationens närvarande och framtida kultur, kännes det
dubbelt tungt att ständigt se samma Sisyfi klippa i form af
ekonomiskt obestånd hota att förkrossa scenen. Men Finlands
hufvud-stad är den enda åtminstone i den europeiska kristenheten,
der scenens tillvaro förblifvit i absolut beroende af jemförelsevis
några få individers mer eller mindre frikostiga nådegåfvor, dem
det i längden vore en förödmjukelse för en så ädel inrättning
som teatern att emottaga af enskilde. Öfverallt, med undantag
af Finland, har man längesedan insett ej blott behofvet, men
nödvändigheten, att staten, såsom den högste vårdaren af folkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
