Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten att ställa sina drömmande inåtvända heroer ännu mera i
skuggan genom att låta handlingskraftiga män vid deras sida
växa dem öfver hufvudet.
Lif saknar likväl hvarken Daniel Hjort sjelf eller stycket
i allmänhet, ehuru detta lif vacklar vid randen af afgrunder,
hvilka ständigt hota att uppsluka det. Om den tid och de
personer, vi se framställda i skådespelet, gäller i full kraft
Stålarms energiska teckning:
„När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta,
Med makt och ära stå på slumpens spel,
Ett menskolif en småsak blir, ett öre
På tidens raffelbord“.
Och när vår tanke, vår känsla lockats tillbaka till dylika
skådeplatser, inse vi lika lätt, att både en Daniel Hjort och en
Arvid Stålarm kunna få rum derpå invid hvarandra, som vårt
lands lycka, att den scenförändring för sig gått, hvilken ifrån den
blodiga verkligheten förflyttat sådana karaktärer och situationer
upp till diktens allt försonande återspegling.
De flesta af dessa karaktärer och situationer voro för
den, som skrifver dessa rader, ej så alldeles obekanta redan
på förhand. Och likväl medger han med glädje, att de mötande
honom ånyo i „Daniel Hjort” uppträdde nästan med nyhetens
behag. Med alla öfriga åskådare och läsare af stycket måste
förhållandet i ännu högre grad vara sådant. Bland de förut
inom diktens områden icke gjorda bekantskaperna var Ericus
Erici den, som hos mig väckte mesta intresset. Man kunde
väl tycka, att denna biskop redan står utom den egentliga
handlingens plan, och derför äfven bort lemnas utanför
diktens. Yid närmare betraktelse visar sig saken likväl annorlunda.
Anblicken af denna fridens man gör ett oändligen godt intryck,
der man ser honom stå fast liksom ett ankare midt bland tidens
stormupprörda vågor. Och när man betraktar honom såsom
den af osviklig tro uppfyllde härolden af en högre rättvisa än
den, hvilken skipas af „slumpens spel” i ett öfvergångstidehvarf,
lösbrutet från alla fogningar, med hvilka det bordt hänga ihop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
