Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som ej mot hvarje klippa blindt styr stäfven,
Och lifvets syfte pä. en grund det ställer,
Der det ej blir ett rof för rusig yra,
Hvars hugskott kan all framtid äfventyra,
Fast fosterlandets lif och död det gäller.
När, omhvärfd utaf lågor, stiger röken
Från grannens fönster, liksom nattens spöken,
Också den djerfvaste blir hemsk till mods,
Och tänker på förlust af lif och gods.
Hvart helst vi blicka, tiden ej tycks spara
På slika tecken af nationers fara.
Nu, liksom förr, kan näfrätt skipa lag,
Och orätt är blott det att vara — svag.
Ej dessa tecken må oss feghet lära,
Men väl ett lugn, som sätter ej vår ära
I lek med dunster och en töcknig luft.
Blott hemmastadda i den toma rymd.
Der likt en främling rör sig allt förnuft.
Hvem hjerta har att för sitt fosterland
Till förebild en öken ta, hvars sand
Är enda sådden, kastad ut från stormen,
Och der en hägring blott, af töcken skymd,
At ljugande oasers lif ger formen,
Men ingen skugga mot den brända skyn ?
Af hafvet bjuds dock bättre föresyn:
Ett haf är skönt, fast stormarne det skaka,
Men dubbelt skönt, när lugnet för tillbaka
Till jemna, månbelysta bäddar vågor,
Dem vädren jagat, såsom vådelds lågor
Af vinden slungas, upp till himlaranden.
Djupt hafvet är, och derför rätt det har
Att vara lugnt. Och likså menskoanden,
Då stora krafter honom stålsatt gör,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
