'Det förefaller underligt att ingen av de unga poeterna mäkta hålla sig inom kulturens råmärken. De behöva nödvändigt ett Klondyke.'
Dina barn kring världen som spritade dun ha blåsts av ödets fläkt!
Du levat ensamt och heligt och dog som ett barn i Harja täkt.
Ack, utan att rädas du somnat, så brun som den tjära du bränt,
Sen det sista av oförståendets sting och all levernets plåga du känt.
Du vart tvättad av Bastu-Amanda och svept på en nertagen port,
och du doftar i döden av kådigt trä - du ruttnar nog inte så fort.
Det var inte det jag tänkte på - du vart läsare, har jag hört,
Sen din ungdom och mandom och mera till du i villande synd förstört.
Och Andens och offrandets väg du gick, åt din släkt till spott och spe,
Sen du lärt att tvärs genom människors kött i ett saligt fjärran se.
Din högtidsdräkt var ditt sotiga skinn och beckig din botgörarskrud.
Men skrattet, ämnat åt Hackra i bön, var närmast ett skratt åt Gud.
O, Hackra, om din dom med dig själv blivit hörd bakom klostrets mur,
Där krossad av synd du ditt radband kysst - då kanske det kallats kultur?
O, Hackra, jag vill vid din sida i tändande majmorgon stå
Och detta vill jag predika, förr'n det bågnande locket läggs på:
Att sparsamt de håvor av klokhet och vett äro strödda kring jordens ring
Och att sålunda Herran dem delat och gett att en del har fått ingenting.
Och en del har fått mer av Guds heliga eld, fast usla, föraktade, små,
Fått nåd att dolda för världen på profeternas vägar gå -
När en lärd man rusig fallit på knä, det sägs att ett under skett,
Och samma kamp, o Hackra, hos dig vart skylld på ditt ringa vett.
Men tack, farväl, må man mylla dig djupt och din sömn bli tung och hård,
Må majvindens svalka stå full och ljum över gravarnas liljegård.
Och sjöng jag ditt hjärtas saga skulle ingen i byn förstå -
Vi kanske stå upp på en stjärna igen och sjunga klarare då.
