Nu är en ljuv, behaglig tid, fast mitt i dödens år,
när svärd och liar gå i kapp till tveggehanda skörd.
Det blåser väl till sist en vind som bär på livets vår,
det stiger väl ur hopen upp en bön som bliver hörd.
Jag gläds, trots allt, åt solens tid, åt jordens skördeskrud,
jag, ringa stoft, i vördnad vill min väg mot döden gå.
Jag ropar ej och beder ej, och trotsar ej min gud,
men böjer mig för Livets lag, stum som ett åkerns strå.
Och därför tack! du stora Liv, i lust, i smärtans nöd.
Stor tack för att du gav och tog, men mest för sol och bröd!
