- Project Runeberg -  Efterlämnade dikter /
Snöharpan

Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Snöharpan

Hon stod ensam med strängar av frost i sitt hår
och spelade i nattvinden sen.
Och hon var som en harpa i salar av is,
den skälvande snöböjda en.
Och en gosse kom och hörde, som silke var hans hår
och hans öga hade tårarnas glans:
o, jag visste ej, han sade, att i fattigaste skog
så mycken skimrande härlighet fanns.

O, hör, det är toner av pärlor och guld,
det är sången om den eviga sommarens land,
av sjungande stjärnor är all himmelen full
och av härlighet stå skyarna i brand.
O, vind, du må sjunga mig från hem och hus,
du må komma mig att glömma bort moder min,
men lär mig, men lär mig att sjunga som du,
och ge mig en harpa som din.

Och vinden han sade: din glädje och gud
och mera får du ge för en harpa som min.
Om du ger mig den kärlek du ännu ej känt
och all människors lycka, är harpan din.
Ty en glädje fördold för allt kött skall du få -
men bitter som kärrblommans bär -
och en nämnlös ångest att nära dig på
och harpan jag spelade här.

Men varför skall du giva mig mörker och sorg,
när din harpa och din sång är mig nog,
fast aldrig har jag gråtit såsom i natt
när din ande över strängarna drog?
Men vinden sade: så vet att min sång
den är dånet från det dansande hav
och skräcken som ropar i vaknatten lång
och de vitaste benen i grav.

Den som älskar som mänskor kan ej sjunga som jag
och min harpa skall lära dig din moder försmå,
och nu tar jag den kärlek du ännu ej har känt,
så tag nu din harpa och gå.
Och den harpan bär du väl redan i ditt bröst
och det här är blott den snöböjda en,
och din barndom är gången, gå sjung om din höst
men skynda dig ty natten är sen.

Och han vandrade och sjöng och han kände väl
att han spelade sitt bröst till ett sår,
och för harpan han glömde att bedja
för sin själ genom tröstlösa år.
Och när han sjungit en mörkhårig jungfru
till att giva sig så vit såsom snö,
då sjöng han till harpan en visa
om att ensam och glädjelös dö.

Men hon ville ha sångarens kärlek:
du skall tacka vid din harpa för allt jag dig gav -
Och han sade: min kärlek åt en stjärna
och min harpa åt det dansande hav.
Och hon sade: du har dårat mig med sånger,
du har sjungit bort mitt hjärta i stjärnornas sken
Och han sade: när du böjer dig och gråter
då liknar du den snöböjda en.

Och hon snyftade: du tog vad jag ägde,
jag förbannar dig och kvällen, jag vill höra dig vred
Och han sade: jag ser månen som en konung gå
över mörknande dalarna ned.
Du må kasta dig i gräset och gråta,
du må dö som den vindfällda gran -
Jag skall spela vid det skummande havet
och dö som den sjungande svan.

Men han krälade som ormen mot sitt gömsle,
när solen slutat värma och kvällen blivit sen,
och så hann han sin barndoms skogar igen
och föll ned för den snöböjda en.
Och han sade: tag åter din harpa,
må ondskan spela sina visor på den!
Jag vill veta vad jag bytte för mitt renaste guld:
ge mig barndomens hjärta igen!

Och då kände han en skälvande, kvävande makt,
något sög sig i sårade bröstet fast,
och hans hjärta av stormande kärlek
det fylldes till brädden och brast.


Project Runeberg, Tue Feb 13 15:49:53 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/daefter/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free