Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
Eljes finns det nog inte många gamla sedvänjor
kvar här i Leksand. Leksand är förstört av
turisterna. Men det har blivit sagt så många gånger
förut!
Leksandskullornas dräkter finnas väl kvar, det
såg man här under midsommaren, och på
dansbanan svängde de svarta veckade kjolarna och
de blommiga halsdukarna, men inte en enda
hederlig dalmas fanns. Musiken sköttes av ett par
kavajklädda ynglingar, som på dragspel lockade
fram boston- och onestepmelodier och en och
annan hambo. Men då, vid hambon, märktes
minsann, vilka som voro dalmasar! Ingen kan
dansa den gamla dalhambon som en riktig
dalapojke! De sviktande stegen — det fasta taget om
flickans liv — den säkra takten — den allvarliga
uppsynen! Men vad gör det väl för intryck, när
ändå inte de röda bollarna på långa band slänga
om de gula sämskskinnsbyxorna!
Nej, här finns för många eleganta damer med
parasoller och klockarmband och för många bilar
och motorcyklar!
Men älven är kvar, och timmerstockarna äro
kvar, och kyrkan med den gamla klockstapeln och
de skogklädda bergen och framför allt den röda,
gungande flottbron, över vilken Selma Lagerlöfs
Jerusalemsfarande dalfolk en gång drog bort till
det heliga landet. Eller var det en annan bro>?
— Si, den är antik, den här, sade chauffören,
som körde mig över bron, då jag kom, och vilken,
trots sin eleganta bil och sin chaufförsmössa,
talade på sjungande dalmål.
Ja! Den är antik. Och det är man innerligt
glad över.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
