Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
blå uniform och elt bredt gult skärp bundet
öfver ena skuldran snedt öfver bröstet; sin ena
hand höll han mot höften, och tygeln hvilade
löst i den andra; hatten, uppvikt på midten,
satt långt framdragen i pannan, och med en
likgiltig, mörkt tungsint blick såg han rakt ut
framför sig. Han var dem nu så nära, att de
bägge kunde höra, hur han tanklöst satt och
smågnolade för sig själf visan om »Vackra
Fanny».
»William!» ropade Evert öfver häcken. Han
spratt till och vände sig om.
»Du!» sade han. Det kom lif i ögonen, och
ban rätade sig spänstigt i sadeln. Genast ütvrde
han sin häst så nära intill häcken den kunde
komma, lutade sig fram och sträckte handen
ut mot brodern.
I samma sekund fick han syn på Marion,
och uttrycket i hans ansikte förändrades med
ens. Evert vände sig också emot sin hustru
— han höll redan broderns hand i sin och
tryckte den varmt.
»William,» mumlade Marion skyggt,
bedjande. Hon sträckte halft fram sin bara arm
ur den ärmlösa kappan, men lät den strax åter
sjunka.
»Kära broder!» mumlade Evert innerligt.
All oenighet, all meningsskiljaktighet och
out-taladt, misstänksamt groll var i detta ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
