Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Korrespondensafdelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Korrespondens-afclelning.
Till Dagny af 0.
Med anledning af en i Dagens Nyheter n:o 6690 under rubrik
»Donationer till skolstipendiert ur Dagny aftryckt notis, anhålles härmed
att till beriktigande deraf få erinra, att till »Östersunds
Elementarläroverk för qvinlig ungdoms af en för konster och vetenskaper ifrande
mecenat, den 12 nov. 1885 donerades 5,000 kr., hvilket man ej torde
hafva skäl att beteckna = o.
Till Dagny från IJilarion. 1
Min hustru hade nyss återkommit från ett besök hos sina föräldrar i
landsorten. Vi hade haft en glad middag och hon sysslade nu vid kaffeköket medan
jag satt och läste det nykomna Aftonbladet. Plötsligt fattade en hand 0111 min
handlofve och jag hörde min hustru med förnärmad ton utbrista:
»Ovärdige! hur kan du våga?»
»Hvad då?» sporde jag, tittade fram bakom Aftonbladet och såg min hustru
ifrigt läsande i Dagnys decemberhäfte, medan den ena rosenskyn jagade den
andra öfver hennes kinder.
»Det ar ju du och jag!»
»Nå ja, än se’n?»
»Skrifva om sin hustru!» och hon skakade förebrående på hufvudet.
»Ja visst — hvad kan vara naturligare?»
(Svar: en mörk blick.)
»Dessutom, när hustrun reser ifrån sin man för två hela veckor, hvad skall
en stackare taga sig till? Hans hufvud blir fullt af tankar, hans hjerta sväller
af känslor, och han har ingen att dela dem med. Han går ut, men tycker att
staden är en öken, han kommer tillbaka och finner hemmet likt en cell. Han
måste ge sig luft, han måste meddela sig. lian tillgriper då sin gamla förtrogna,
den länge försummade pennan, och du vet ju: deraf hjertat fullt är, deraf talar
munnen.»
»Pratmakare!» Rösten hade nu fått en blidare klang, och i nästa sekund
kände jag fem små fingrar sluta sig kring mina läppar och hämta den kyss de
länge hållit i beredskap.
»Men se här!» och nu kom ett jublande skratt. »Ah, det är just rätt åt dig!
Här strax i början gör du en stor bock.»
»Ja visst! det gör jag alltid när jag träder in i fruntimmers-sällskap vare
sig med eller utan eganderätt.»
»Ah nej, min gubbe lilla,» hette det uu. »Du kommer inte så lätt ifrån
saken. Det här gäller inte damerna utan sjelfva ordföranden.»
»Nå, en bock är väl inte ur vägen för honom heller.»
»Se, se! Du har gjort baronen till gTefvel» log hon pä nytt.
»Den upphöjelsen anser jag honom också väl värd,» gentog jag morskt, men
kände mig litet slokörad.
»Nå, det ma nu vara "en småsak,» fortfor min kritiker. »Men här kommer
något mycket, mycket värre. Hur kunde du, Hilarion!»
»Jag böjde mig ned öfver boken, och med en blick af verklig bedröfvelse
förde hon sitt finger utefter femte raden öfverst på andra sidan.
Tag läste: en ljudande malm.––»Nå ja, du mins väl den ifrågavarande
talarens klingande stämma, som fylde hela sälen.)
»Ja, men uttrycket, är ju sårande.»
’Med anledning af skizzen från mötet för gift qvinnas eganderätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
