Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 1880 -
447
Paganinis spel på G-strängen har alltid varit ett Ämne
för förvåning och beundran, och efter mångas mening kunde
detta blott förklaras genom nämde saga om hans vistande i
fängelset, der den ena strängen brast efter den andra, tilldess
den sista endast återstod. Paganini har likväl sjelf förklarat
förhållandet på följande sätt.
"I Lucca måste jag alltid anföra orkestern då regerande
familjen besökte teatern. Jag spelade dessutom trenne gånger
hvarje vecka på hofvet, och hade hvar fjortonde dag att
arrangera en koncert för dervarande högtidligheter, vid hvilka
regerande prinsessan, Elisa Bacciochi af Lucca och
Pi-ombino, Napoleons favoritsyster, ej alltid var närvarande,
åtminstone till slutet, emedan ilageolett-tonerne af min fiol
förmvcket angrepo hennes nerver. Dessa tillfällen
försummades likväl aldrig af en annan hög dam, hvilken jag länge
beundrat, och som (åtminstone föreställde jag mig så) besvarade
min kärlek. Vår ömhet växte småningom, och som det var
nödvändigt att dölja den, blef förhållandet oss emellan ännu
mera intressant. En dag lofvade jag att öfverraska henne med
en musikalisk jeu d’esprit, som skulle måla vår ömsesidiga
tillgifvenhet. I anledning deraf lät jag annonsera en komisk
nyhet, som jag gaf namn af kärleks-scener. Alla voro
nyfikne att veta hvad detta kunde vara då jag framträdde med min
fiol, af hvilken jag borttagit de tvenne mellersta strängarne,
så att E och G blott återstodo. Genom den första af dessa
ärnade jag beteckna damen, och genom den andra kavaljeren.
Jag böljade nu utföra ett slags dialog, hvari jag sökte måla
älskande personers nyckfulla kärleksgnabb och förlikning, —
huru de ömsom grälade, ömsom suckade och flögo i
hvarandras armar, med förnyade försäkringar om tillgifvenhet och
trohet, och slutade uppträdet med den yttersta glädje och
förtjusning. Sedan jag ändtligen försatt dem i den
fullkomligaste harmoni, dansade de förälskade en pas de deux, som
slutades med en brilliant final. Denna musikaliska scena lye-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
