Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, ja», svarade hon. »Eders nåde är den
vackraste man jag har sett. Och är det säkert att jag får
följa med till Fredriksborg?»
Konungen drog henne åter ned i knäet och kysste
henne.
»Vi leka, att du har kastat din handske i
Fredriksborgs sjö», sade han, »så skall jag bygga dig ett slott,
som är tusenfallt vackrare än Nörlund. Men du får
inte vänta tills slottet blir färdigt, ty är jag också inte
lika gammal som Ludvig Munk, så har jag tillräckligt
länge suttit ensam på mitt slott, och mäster Hans har
nog också lärt dig, att Gud skapat människorna två
och två.»
»O ja!» sade Kirstine.
»Då skall du vara hos mig alla dagar», sade
konung Kristian. »Du skall sova på min arm och sitta
vid mitt bord, och jag skall skära steken för dig och
visa dig all ära. Ack, Kirstine, svårt är det stundom att
vara konung och jag har flera svåra timmar, än du
tror. Då skall jag komma till dig med mina
bekymmer och du skall stryka mig över pannan och kyssa
mig med din röda mun och göra mig glad igen.»
»Ja», sade hon och tryckte sig intill honom. »Tar
I mig med eder med detsamma?»
»Så brått du har», sade konungen. »Jag tror inte,
att det går för sig, men beror det på mig, så hellre
i dag än i morgon.»
Då drog sig plötsligt Kirstine Munk ur hans
famntag och stod och såg osäkert på honom.
»Vad fattas dig?» frågade han.
»O, jag kom blott att tänka på Karen
Andersdotter», svarade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
