Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stundom måste han fly med sina män. Men alltid visade
han fienden, att de hade med en man att göra.
Riksråden förebrådde honom bittert detta olyckliga
krig, och lika bittert förebrådde han dem, att de
undandrogo sig sin plikt att värna landet. Endast ett
fåtal adelsmän infunno sig i pansar och harnesk under
hans fana. Långt flera stannade hemma på sina
gårdar och läto sakerna gå, som de kunde. Aldrig
sammanträdde han med sitt råd, utan att de goda
herrarna ropade på fred, och alltid svarade konung
Kristian med samma ord:
»Jag önskar lika mycket fred som I. Kan I skaffa
mig den?»
Men till fred fanns ingen annan väg än den
konungen följde. Det var kejsarens och påvens mål att
krossa de protestantiska makterna i Norden. Var det
väl slut med Danmark, skulle nog turen komma till
Sverige. Därför måste de läras, att konungens motstånd
inte kunde knäckas, så att de slutligen blevo trötta och
gingo in på fred.
Under denna tid tänkte konung Kristian föga på
Kirstine Munk, eller om han tänkte på henne, så
talade han inte om det.
Det var ingen brist på antydningar både från den
ene och den andre, men konungen låtsades som om han
inte förstod dem. Ellen Marsvin, som fruktade för att
den slutliga brytningen nu var nära, hade redan
börjat samla släktingarna över på dotterns sida. I mer
eller mindre tydliga ordalag lät hon konungen förstå,
vad han hade att vänta, om Kirstines alla släktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
