Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gud stå mig bi, Vibeke», sade han. »Jag orkar
snart inte mera. Hannibal och Korfitz äro mot
varandra som glupande ulvar och missunna varandra varje
bit, de taga ifrån mig. Sällan komma barnen till
hovet, och då komma de endast med böner och jämmer
om fru Kirsten. Jag har dock frigivit henne från
Stjernholm, och nu residerar hon igen på Boller, där
hon var förut, och där hon för mig kan stanna till
döddagar.»
»Eders nåde skulle låta henne resa, dit hon vill»,
sade Vibeke.
»Aldrig», sade konungen. »Det är galet, som det
är. Och om jag lämnade henne fri, så skulle hon
resa landet rundt och väl också vidare ut i Europa och
fylla furstar och adelsfolk med prat om den orätt,
jag övat mot henne. Då skulle ingen kunna värna om
mitt eftermäle mot hennes onda förtal, och de vackra
barnen skulle tro, att deras fader hade varit den
brottsling, hon utger honom för.»
Ur ett hemligt rum i skåpet tog han fram en liten
bok, vari han hade skrivit upp, vad som ägt rum mellan
honom och fru Kirstine, och läste upp det för Vibeke,
som han gjort många gånger förut. Stundom skrattade
han själv åt det, och Vibeke log mot honom.
Ibland kom Ulrik Kristian, som snart var
fullvuxen, och fördrev med sitt prat en stund för den gamle
kungen. Och så kom Klaus Ahlefeldt, som var förlovad
med Vibekes dotter, Elisabeth Sofie, som ännu ej var
fullvuxen.
»Om jag dör innan du kan fira ditt bröllop, Klaus,
vill du då värja Vibeke mot hennes fiender?» sade
kungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
