Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är icke det», sade fru Kirstine. »Det grämer
mig, att min gemål gick i graven med tro på Vibekes
lögner. Så sant Gud hjälpe mig var det inte annat än
lögn och klaffer alltsammans. Mellan mig och
Rhengreven har aldrig talats ett ord, som hans nåde ej
kunnat höra.»
Hon talade mer om detta, och Leonora trodde henne
som hon alltid gjort. Fru Kirstine hade aldrig gjort sig
så mycket besvär för något annat av sina barn. Inte
heller talade hon så till herr Korfitz, men så fort hon
fick se Leonora, måste hon höra av hennes egen mun,
att hon blev trodd i det stycket.
När så rikshovmästaren med gemål bröt upp från
Boller för att resa hem till sitt, kände gårdens fru sin
ensamhet starkare än vanligt och klagade sin nöd för
Leonora.
»Skicka efter Dorothea Elisabeth», sade denna en
gång till svar. »Hon sitter ju i kloster därnere i det
tyska landet, där mormor satte henne under de onda
dagar, då det var ovänskap mellan dig och min fader.
Låt henne komma och vårda dig på din ålderdom.»
Fru Kirstine sneglade misstänksamt på henne, om
det möjligen skulle ligga något under. Men Leonora
såg henne öppet i ansiktet och tänkte som hon talade.
»Jag tror inte att jag skulle tåla se henne», sade
fru Kirstine då. »Hon skulle påminna mig alltför
starkt om alla olyckorna. Hon är ju också alldeles
främmande för mig. Jag såg henne aldrig sedan de
togo henne från mig, två dagar efter födelsen, och så
vidt jag vet har hon det bra där hon är.»
Då herr Korfitz och fru Leonora farit sin kos,
fick hon ett raserianfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
