Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vad tusan är det?» sade han. »Jag tyckte, att vi
hade det så bra. Men mig gör det detsamma, om ungen
stannar eller går.»
Han lade Luise på golvet bredvid kakelugnen, drog
fram länstolen och satte sig makligt till rätta i den.
Majoren hämtade en kudde i sovrummet och stack den
under huvudet på flickan. Hon sov alltjämt. Juliane
serverade kaffet.
»Vad tusan är det fråga om?» sade Smith. »Vad
glo ni för? Är du ond för att jag sade, att du skulle
gå med ungen, major?»
Majoren hade inte tänkt på Luise. Han stod och
stirrade med samma förvirrade uttryck.
»Ni måste förlåta mig, mina kära vänner», sade han.
»Det är bara det vanliga... den orm som gnager mitt
hjärta, medan jag går omkring bland er med glädjens
mask för ansiktet. Jag tänker på min i Gud saliga
Marie. Det kom så plötsligt över mig, när du talade
om hur sorgligt det är i ett hem utan kvinnor. Ack...
min Marie... min Marie... om du stege ned från din
himmel och stode ibland oss, hur helt annorlunda skulle
inte mitt liv då vara.»
Han vred händerna och grät högt. Smith tuggade
på pipan och rynkade pannan. Han var naturligtvis
van vid sin väns utbrott, men det kom för ögonblicket
mycket olägligt och gjorde honom vid dåligt humör.
Juliane satte tillbaka kaffepannan på kaminen och
tänkte på scenen med Luise, som Smith ville ha ur vägen.
Det började gå upp för henne, att hon höll på att råka
ut för något riktigt galet.
»Nej, vet du vad, major», sade Smith, »det här
får inte sluta i rena ynkligheter. Vad tusan hjälper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
