Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Jag faller i onåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
— hur jag först kände mig glad och frisk men sedan
trycktes ned af minnets ohyggliga tyngd. Miss
Murdstone uppenbarade sig åter innan jag stigit upp, sade
mig helt kort, att jag jämnt en halftimme kunde få
vistas nere i trädgården och gick, lämnande dörren
öppen, på det jag skulle kunna begagna mig af
till-låtelsen.
Jag gjorde det då och hvarje morgon under min
arrest, som räckte i fem dygn. Om jag kunnat få
träffa min mor ensam, skulle jag på knä anropat
henne om förlåtelse; men jag träffade ingen jutom
miss Murdstone på hela tiden — annat än om
kvällarna vid bönen i förmaket. Dit eskorterades jag
af miss Murdstone, sedan alla andra intagit sina
platser; jag fick stå alldeles ensam nere vid dörren som
en utböling och fördes tillbaka till mitt rum af min
fångvakterska. Det enda jag märkte var, att min
mor var så långt ifrån mig som möjligt och vändq
bort ansiktet, så att jag inte kunde se det, samt
att mr. Murdstone bar sin hand i ett stort förband.
Jag kan inte beskrifva hur långa dessa fem dagar
föreföllo mig. I mitt minne te de sig som år. Hur
lyssnade jag icke till alla tilldragelser i huset, som
nådde mina öron: ringningarna på klockorna,
öppnandet och stängandet af dörrar, sorlet af röster,
stegen i trapporna; och så skrattet, hvisslingarna och
vistrallarna utifrån, som föreföllo mig mera skärande
än allt annat i min ensamhet och förnedring —
timmarnas släpande gång, framför allt om nätterna, då
jag trodde att det led mot morgonen och plötsligt
upptäckte, att familjen än icke gått till hvila — de tunga
drömmar och fantasier som förföljde mig — dagens
återkomst, dess höjdpunkt, eftermiddag och så aftonen,
då gossarna lekte på kyrkogården och jag stod ett
stycke inne i rummet och såg på, rädd att visa mig
vid fönstret, då de skulle ha förstått att jag hölls
instängd — det underliga i att aldrig höra min egen
röst — de flyktiga förnimmelserna af någonting
liknande välbefinnande, som kommo och gingo med
intagandet af mat och dryck regnet, som började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
