Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLII. Ofog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
759
att vi stanna hemma. Vi träffas väl inte ofta under
den närmaste tiden, men jag skall flitigt brefväxla med
Dora, och på så sätt få vi ofta höra af hvarandra.»
Vi voro nu1 »inne på den lilla gården till doktorns
hus. Det började bli sent. Ljus brann i fönstret
till mrs. Strongs rum, och pekande dit upp, önskade
mig Agnes god natt.
»Var nu inte orolig för våra olyckor och
bekymmer», sade hon och räckte mig handen.
»Ingenting kan göra mig lyckligare än att veta dig lycklig.
Om du kan vara mig till hjälp, så lita på att jag
skall be dig därom. Gud välsigne dig nu och alltid!»
Hennes strålande leende och de sista tonfallen
i hennes glada röst kommo mig åter att se och höra
min lilla Dora i hennes sällskap. Jag stod en stund
kvar på förstugukvisten och blickade uppåt stjärnorna
med hjärtat fullt af kärlek och tacksamhet, och så gick
jag långsamt därifrån. Jag hade beställt ett sofrum
på ett enkelt värdshus i närheten och skulle gå ut
genom grinden, då jag råkade vända på hufvudet
och fick se att det brann ljus i doktorns arbetsrum.
Jag gjorde mig genast förebråelser och trodde, att
han kanske utan min hjälp arbetat på lexikonet. I
tanke att undersöka om så förhöll sig och i alla
händelser säga god natt till honom, om han satt kvar
bland sina böcker, vände jag om, gick med tysta steg
genom hallen, öppnade sakta dörren och tittade in.
Den första jag fick se vid den skuggade lampans
matta sken var till min öfverraskning Uriah. Han
stod tätt (invid lampan med den ena b enr ängels
handen öfver munnen, den andra hvilande på doktorns
bord. Doktorn satt i sin skrifstol med händerna för
ansiktet. Mr. Wickfield, mycket bekymrad och
orolig, lutade sig fram och vidrörde tveksamt doktorns
arm.
Först trodde jag, att doktorn var sjuk. I denna
tanke tog jag hastigt ett steg framåt, men mötte Uriahs
öga och såg hvad det var fråga om. Jag ville gå,
men dioktorn gjorde en rörelse som för att kvarhålla
mig, och jag stannade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
