Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - L. Mr. Peggottys dröm går i uppfyllelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
förfärligt. »Goda, älskade dam, tänk på hvad jag
lidit och hur jag fallit I O, Martha, kom tillbaka! O,
mitt hem, mitt hem!»
Miss Dartle satte sig på en stol, så att jag kunde
se henne från dörren, och hon blickade nedåt, som
om Emily legat på knä framför henne. Som hon nu
befann sig mellan mig och dagern, kunde jag se
hennes krökta läpp och hennes grymma ögon,
triumferande fästa på en viss punkt.
»Hör på hvad jag säger», sade hön, »och spar
era falska konstgrepp för dem som låta bedraga sig
af er. Tror ni, att ni lyckas röra mig med era tårar ?
Lika litet som ni skulle kunna tjusa mig med era
leenden, ni fala slaf!»
»O, haf miskund med mig!» bad Emily. »Visa
mig litet förbarmande, eller jag dör i vansinne!»
»Det vore inte något öfverdrifvet hårdt straff för
era brott», sade Rosa Dartle. »Vet ni hvad ni gjort?
Tänker ni någonsin på det hem ni ödelagt?»
»O, går det någonsin en natt eller en dag, som:
jag inte tänker på det!» utbrast Emily, och nu kunde
jag se henne där hon låg på knä med hufvudet
till-bakakästadt, det bleka ansiktet vändt uppåt, händerna
vildt hopknäppta och framsträckta, och håret
svallande |öfver hennes axlar. »Har det gått en enda
minut, då jag vaken eller sofvande inte haft det för
mig, alldeles som det plägade vara i forna dagar
och som det var i den stund, då jag vände det ryggen
för beständigt! O, mitt hem, mitt hem! O, min
älskade, älskade morbror, om du någonsin kunnat ana
den ångest din kärlek vållat mig sedan jag afvek från
det goda, skulle du aldrig visat mig den så oafbrutet,
om du känt den aldrig så starkt, utan du skulle ha
varit vred på mig åtminstone en gång i lifvet, så att
jag haft det att trösta mig med! Nu har jag ingen,
ingen triöst på jorden, ty alla höllo så mycket af mig!»
Hon föll på sitt ansikte framför den högdragna
gestalten på stolen och gjorde ett bönfallande försök
att fatta hennes klänningsfåll.
Rosa Dartle satt och såg ned på henne, obeveklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
