Jag har skurit mig pinnar av åtta slags vide,
och doppat dem röda i blod från en trana,
och skrivit att blodet var blod ur mitt hjärta -
han tror nog på lögnen - av gammal vana.
Snart får jag ett slott och en lustig prinsessa,
och guld åt mig själv och min fattiga mor,
och snart får jag bo som konungen bor,
men när tiden är ute och djävulen bråkar,
då visas det nog vem var starkast och klokast,
då, gamle förvillare, ska vi processa!
Och nu är det midnatt och fåglarna tiga,
och dagg dricker marken och sommaren sover
sin sömn tills den rodnande morgonen bräcker.
Åt avgrundens storman min själ skall jag viga,
till fröjd åt hans hjärta - så länge det räcker!
Nu susar det tungt genom ångande dalar,
nu susar som stormen hans vagn över fjällen.
Här sitter jag och röker min pipa på hällen,
och känner på hur nattvinden smeker och hugsvalar.
Vad livet är om natten när födelsen och döden
gå dansande och vandrande kring gamla gråa hus,
när makterna ha rådslag och dikta våra öden,
i sommarnatt, i skugga, i alsnårens sus!
Vi födas under smärta och skratta när vi kunna,
och drömma när vi kunna och tiden han går,
vi bryta våra blommor och älska dem som dofta
och somna en gång stilla och glömma våra år.
