- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
8

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bordt behandlas. Detta visste de, och
hopspunno sina ränkor i mörkret;
hvarigenom madame Rigaud och jag
invecklades uti ännu svårare stridigheter. Om
jag behöfde den minsta summa för mina
personliga utgifter, kunde jag icke få den
utan ledsamheter — jag, som naturen
skapat till att herrska. En afton gingo
madame Rigaud och jag i de vänligaste
samspråk — alldeles som ett
nyförlof-vadt par — på några klippor hvilka stå ut
öfver hafvet. I ett olyckligt ögonblick
talade madame Rigaud om sina slägtingar;
jag resonerade med henne öfver detta
ämne: jag föreställde henne att hon brast i
sina pligter, om hon lät förmå sig att
deltaga i deras afvoghet emot sin man.
Madame Rigaud svarade lifligt, jag gjorde
detsamma. Madame Rigaud blef ifrig,
jag blef ifrig, och retade henne. Jag
nekar icke till det; uppriktighet ligger i min
karakter. Ändtligen rusade madame
Rigaud upp med en ursinnig vrede, som jag
evigt måste beklaga, slet sig ifrån mig
med ett högljudt skri, som säkert
hördes på långt afstånd, sönderslet mina
kläder, ref mig i ansigtet, ref mig i
håret, stampade med fotterna, gjorde
ändtligen ett förtvifladt skutt, och störtade sig
i hafvet. Det är dessa olyckliga
händelser som gifvit anledning till
beskyllningen att jag ville tvinga madame Rigaud
att åt mig öfverlemna sin förmögenhet,
och när hon icke ville lyssna till mina
önskningar, att jag brottats med henne,
och — mördat henne!

Han gick fram till fönsterkarmen der
vinbladen ännu lågo kringströdde;
samlade ett par, och torkade sina händer på
dem, med ryggen vänd mot ljuset.

— Nå, återtog han, efter några
ögonblicks tystnad; har ni intet att svara på
allt detta?

— Det är styggt, genmälte den lille
mannen, som stigit upp, och slipade sin
knif på skon, lutande sig emot muren.

— Hvad menar ni?

Jean Baptiste fortfor att i tysthet slipa
sin knif.

— Vill ni dermed säga att jag icke
afgifvit en sanningsenlig berättelse?

— Al-tro! svarade Jean Baptiste.

Ordet skulle nu uttrycka en ursäkt,

och stod i stället för, — nej, visst icke!

— Hvad då?

— Presidenter och domstolar bruka
vara fördomsfulla.

— Nå! sade den andre, oroligt
kastande kappan öfver axlarne med en dof
svordom, låt dem göra sitt värsta.

— Det skola de också säkert göra,
mumlade Jean Baptiste för sig sjelf, och
han såg ner för att sticka knifven in i
bältet.

Ingendera sade ett ord mera, ehuru
båda två började gå fram och tillbaka,
korsande hvarandra vid hvarje vändning.
Monsieur Rigaud stannade ibland ett
ögonblick, liksom för att kasta någon ny
dager i ämnet, eller utbrista i någon häftig
förebråelse; men signor Cavaletto fortfor
att långsamt promenera fram ocb tillbaka,
på ett så makligt och nästan groteskt vis,
med ögonen nedböjda, att samtalet icke
vidare kom i gång.

Snart afbröts promenaden, i det man
hörde nyckeln prassla i låset; sedan
hördes röster och steg, som nalkades; dörren
slogs igen, rösterna och stegen kommo
närmare, och fångvaktaren gick långsamt
uppför trapporna, åtföljd af en soldatvakt;

— Nu, monsieur Rigaud, sade han,
stannande ett ögonblick vid gallret, med
nycklarna i handen; var så god och kom
med.

— Skall jag afgå med hedersvakt?

— Jo, jo, om ni icke gjorde det, skulle
ni väl afgå i så många bitar att det ické
vore en lätt sak att sätta ihop er igen.
Folkmassan är samlad derute, och den
älskar er icke.

— Han gick vidare, och drog bort
rig-larne för en låg dörr i rummets ena vrå.

— Nå, sade han, öppnande den och
inträdande; kom fram. Det finns intet
hvitt under solen som alls kan jemnföras
med den livita färgen som då utbredde
sig öfver monsieur Rigauds ansigte. Ej
heller finns det något uttryck som alls
liknar uttrycket i hans ansigte, der det
darrande hjertat tycktes rysa i hvarenda
fiber. Man brukar likna dem båda vid

l

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free